Foto: Markus Schreiber.
Samtalet kom inpå skådespelerskan Kristin Stewart och jag insåg att första gången jag hörde talas om henne var hon fel. Hon hade fått rollen som Bella i succén ”Twilight” och hon var för mörkhårig, eller för lång eller kanske för kort. Vad vet jag? Jag har inte läst böckerna. Hon var i alla fall inte rätt.
I filmerna är Bellasurmulen och tycks vilja kasta sig från ett stup om inte pojkvännen svarar i telefon på 20 minuter. Och i takt med Twilight-framgången fick vi också komma personen Kristen nära. Hon själv ser ut att vilja kasta sig utför ett stup om hon råkar få ananas på pizzan trots att hon beställde utan. Detta har lett till spott och spe från pressen och facebook-grupper med namn som ”I hate Kristen Stewart !!!” (Det grammatiska felet med mellanslaget innan utropstecknen gör liksom det hela lite värre.)
Det måste vara svårtatt vara Kristen. Unga Hollywood-stjärnor kan inte göra en Garbo och gömma sig bakom stora solglasögon. Nej, personligheten är nu nästan viktigare än förmågan att prestera på film och detta är en tid då Channing Tatum klär ut sig till Beyonce och Emma Watson håller brandtal inför FN. Och så har vi Jennifer Lawrence, jämngammal med Kristen, och lika älskvärd när hon snubblar på Oscarsgalan som när hon ryter till om läckta nakenbilder. Jennifer är tjejen vi alla tänker att vi skulle kunna bli bästis med. Kristen är tjejen vi rädd för att bli bästis med. Vi skulle måsta säga saker som:
”Jasså, du vill se svartvit polsk film och gnälla över att din tröja blekts i tvätten? Tyvärr har min hamster just fått halsfluss och måste ha vård dynget runt.”
Men just på grund avdetta har jag börjat gilla henne allt mer. För även om det nog är svårt att vara Kristen Stewart ser det också rätt befriande ut. Att inte le när man inte menar det och räcka finger åt alla de som irriterar. Alla har vi nog en Kristen inom oss. Vi vågar bara inte släppa ut henne.