Då krönikekolleganCarl Brännström i måndagens tidning smädade musikalen tar jag nu på mig uppgiften att gå in till dess försvar – för att skapa lite jämvikt så att säga. Musikalen är filmens allra mest upplyftande genre (förutom typ ”Les Miserables” som är superdeppig) och varje dag då människor inte spontant brister ut i sång och koreograferad dans på gatorna i Skellefteå är en lite sämre dag än vad det skulle kunna vara.
Men jag ska inte hamra på om favoriter som ”Singing in the rain” eller ”Rocky horror picture show”. Gillar du musikaler har du redan sett dem. Nej, istället ska jag ge tips på de lite mer okända inslagen i denna filmgenre, de som du kanske inte sett men bör se.
Phantom of the paradise– Fantomen på Operan möter Faust i denna 70-talsfestliga film om en elak musikmogul och en stackars sate som fått sitt ansikte förstört i en skivpress. Ytterst underhållande. Kuriosa: En film som elektropopduon Daft Punk framhävt som stor inspirationskälla.
Dr. Horrible's Sing-Along Blog– Dr Horrible är en rätt timid typ som trånar efter snälla Penny som han träffat på en tvättomat. Vad hon inte vet är att han är en aspirerande superskurk som tillbringar dagarna med att slåss med den pompösa superhjälten Captain Hammer. Underbart skruvad.
Bugsy Malone– Den kanske mest kända filmen på listan men jag tar med den då den tycks ha fallit något i glömska. En klassisk gangsterfilm med tvisten att alla roller spelas av barn. Kuriosa: Samma person, Paul Williams, har skrivit musiken till både denna och ”Phantom om the paradise”.
Sunshine on Leith– Två soldater återvänder från Afghanistan hem till Edinburgh och ska anpassa sig till sina gamla liv. En musikal som får dig vilja dansa loss på närmsta torg. Du till och med förlåter hur de på emellanåt verkligen med kofot bänder in The Proclaimers låtar i handlingen. Och just det, den får dig att återupptäcka The Proclaimers.