Dans och sång. Här är det Alexa Davies, Lily James och Jessica Keenan Wynn som bjuder på show.
En gång i tiden brukade pappan i den tecknade serien familjen Flinta skrika ”yabba dabba doo” när han var riktigt glad och fick sluta jobbet för dagen.
Själv hojtar jag ”Abba dabba doo!” nu när uppföljaren till ”Mamma Mia” äntligen är här.
För att en underbar sommarkväll komma in och lyssna på Abbas hits är precis lika härligt som de soliga dagar som vi bjudits på den senaste tiden.
Den här gången är det två parallella historier. Dels i dåtid när Donna för första gången kommer till den grekiska övärlden och träffar sina tre älskare och blir gravid med Sophie.
Dels i nutid hur Sophie själv jobbar med invigningen av sitt renoverade hotell. Och hur vännerna återigen samlas. Förutom då Donna som ju lämnat jordelivet och bara finns med i tankarna.
Jag påstår inte att det är Nobelklass på manuset. För naturligtvis måste det anpassas efter Abbas låtskatt. Och då blir det lätt lite konstruerat och rent av lite vimmelkantigt.
Men egentligen spelar det ingen roll. Det handlar om att få nynna med och känna hur det börjar rycka i kroppen av den sprittande musiken.
Meryl Streep och Amanda Seyfried spelar sina roller från första filmen.
Även njuta av den fantastiska naturbilderna och kanske fälla en tår när de romantiska sagorna inte alltid slutar med ett bröllop.
Eller helt enkelt se det som att Donna är en stark kvinna som går sin egna vägar utan att alltid ha en karl vid sin sida. Amanda Seyfried spelar återigen Sophie och att titta in i hennes ögon är som att se hela Medelhavet återspegla sig.
Hon är dessutom en riktigt duktig sångerska och höjer nivån på det musikaliska varje gång hon är med.
Lily James spelar den unga Donna och hon har också karisma. Hon lyckas få fram de motstridiga känslor som finns i hennes liv. Och hon kan också tolka Abbas låtar på ett sätt som imponerar.
Men när det gäller det rent artistiska är det förstås en stjärna som lyser klart. Cher har fortfarande en alldeles fantastisk stämma och hennes inhopp höjer kvaliteten avsevärt.
Männen då? Ja, de hamnar ju förstås i bakgrunden. Stellan Skarsgård slipper sjunga den här gången i rollen som Bill och det är han säkert bara glad för.
Josh Dylan som spelar den unga Bill är också en som märks. Och så dyker både Björn Ulveaus och Benny Andersson upp i cameoroller. Så håll ögonen öppna efter det.
Så visst är det här en film som passar perfekt i det så ljuvliga sommarvädret. För ibland är det så skönt att komma in i en sval biosalong den här hittills så varma sommaren.