Tuffing. Hårdkokt Liam Neeson i den klyschiga thrillern "A walk among the tombstones". Foto: Atsushi Nishijima/Scanbox
Här finns en tanke som inte nödvändigtvis är dålig. Visst finns det gott om anledningar att älska en klassisk, hårdkokt deckare, men det är en mättad genre. Regissören Scott Frank tacklar det problemet genom att införa en diskret metanivå där han, genom blinkningar till bland annat deckarförfattaren Raymond Chandlers hjälte Philip Marlowe, kommenterar sin egen film.
Scenariot är som följer: En dekad polis gör en dålig grej. Liam Neeson ser ledsen ut. Polisen blir nykter alkoholist och privatdetektiv. Han tar sig an ett fall han vet att han borde hålla sig borta från. Får ett smart gatubarn som sidekick. Blir personligt engagerad. Liam Neeson ser ledsen ut. Det regnar mycket. Liam Neeson ser ledsen ut. Dramatisk och blodig upplösning. Liam Neeson ser ledsen ut. Slut.
Man måste lovorda Scott Frank för att han år 2014 vågar göra en thriller som från början till slut håller ett rent uppseendeväckande lågt tempo. Man måste lovorda Liam Neeson för att han kan se ledsen ut på så många olika sätt. Scott Frank ska också ha kredd för att han lyckas åstadkomma lite spänning i någonting som egentligen inte alls är spännande. Därefter är det svårt att hitta någonting mer att tycka om i den här filmen. Det faktum att Scott i sin film medger att dess manus utgör en kliché förändrar nämligen inte det faktum att den utgör en kliché.
Så man sitter där i biomörkret, inte överdrivet uttråkad, och undrar inte hur det ska sluta, för det har man redan räknat ut. Visst, Liam Neeson är ett bra namn att sätta på en filmaffisch, och det räcker tydligen för ett filmbolag. Men det är liksom inte tillräckligt om man betalar en dryg hundring för att se en film.
Carl Cato/TT
