Skådespelare:Peter Magnusson, Özz Nujen, Mathilda von Essen, Karin Lithman med flera. Regi:Joachim Hedén.
Jag gillar verkligen fotboll. Och visst drömde jag om att bli fotbollsproffs som liten. Ändå tycker jag inte att Joachims Hedéns film ”10 000 timmar” är speciellt rolig.
Det handlar om en medelålders man, Eric, som vinner storvinsten på en skraplott. Hans fru Emma, tycker att de ska satsa på att dränera villan. Visserligen inte ett så där supersexigt val, men ändå verklighetsförankrat. Och det hade ju blivit pengar över till en del annat också om du vinner 25 000 kronor i månaden i fem år.
Men Eric vill annat, han vill satsa 10 000 timmar på att bli fotbollsproffs fastän han typ inte rört en boll på 20 år.
Visst är temat sympatiskt på sitt sätt. Det att förverkliga sina drömmar. Men samtidigt är det inte så där jättekul att se Peter Magnusson misslyckas – som han egentligen gör i alla sina filmer. Det är lite charmigt med att vara så där bortkommen men en man, eller för den delen kvinna, med ett så tydligt mål borde ha lite mer kurage i sitt uppträdande.
Och fotbollsscenerna känns så otroligt konstruerade.
Då är det faktiskt betydligt roligare att ta del av Özz Nujens rollfigur Bengtsson. Han är så himla optimistisk i sina tankar att jag nästan rycks med i hans coachande. För Bengtsson tänder så totalt på idén att han ständigt letar lösningar för att det ska gå vägen. Özz Nujen är riktigt rolig i både repliker och minspel.
Jag är också förtjust i Karin Lithman som spelar Erics fru. Hon visar betydligt mer känslor än sin ganska så träaktiga man. Lithman gör det dessutom med glimten i ögat.
Men det räcker ändå inte för att betyget ska bli högre än två. För på fotbollsspråk känns det som att förlora med 3–0 och inte ha ett skott på mål. Passningsspelet kuggar aldrig i mellan spelarna.
ROGER LINDSTRÖM
