What a glorious feeling, I’m singing in the car

Kanske är det några av er som noterade för ett tag sedan, just i denna publikation, att mitt gamla band, Dynamo Chapel, ska göra vår första spelning på minst femton år, på Sara, den elfte september.

Krönikören övar sångrösten, mil efter mil ute på landsbygden, inför kommande konsert.

Krönikören övar sångrösten, mil efter mil ute på landsbygden, inför kommande konsert.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Krönika2021-08-13 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Såklart känns det nervöst och vi undrar nog alla om vi faktiskt kommer att klara av att vara så bra som vi var förr och om vi kommer hinna öva nog mycket innan dess. Jag sjunger i det bandet och sången är nog det som måste övas mest. Resten är ett jävla instrument och jag tror inte direkt att, man använder den huvudsakliga sångmuskeln, diafragman, särskilt ofta till vardags och det har mest varit vardag sedan vi slutade spela.

Men att sitta hemma och bara sjunga för full hals är inte riktigt något man gör halva dagarna i ett hus där det bor tre andra dessutom. Så lösningen är att jag kör omkring i bilen och sjunger. Mil efter mil, ylandes allt vad tygen håller. Företrädesvis övar jag ute på mindre väger, ute på landsbygden. Det är mindre pinsamt att få möte där än att sitta fast i bilkö över Victoriabron, gapandes och skrikandes. Man kan bli självmedveten för mindre. Jag vet att det finns en massa folk som verkar tro att näspetande under bilkörning är en privatsak och absolut inte något som medtrafikanter lägger märke till, men jag har inte någon liknande blindspot när det kommer till bilsjungandet.

Men var ska man då åka? Vilka vägar lämpar sig bäst för att repa sång? Egentligen borde det nog vara en väg så rak som bara möjligt. En väg där man kan sätta bilen på cruise control och sedan släppa loss stämbanden. Men problemet är att man kommer för långt efter t.ex. E4:an. När man har sjungit igenom låtarna en två-tre gånger är man hux flux i Haparanda. Eller så blinkar ljusen i Arjeplog eller Kristineberg innan man vet ordet av. Och hur mycket bensin kommer jag bränna på detta? Hade jag kunnat ta det som en jobbresa på tiden då bandet hade ett bolag. Frågorna hopar sig. Jag kan med säkerhet säga att det känns som en rätt bisarr situation.

Men jag sjunger inte bara i bandet, jag spelar dessutom gitarr, samtidigt. Något som höjer svårighetsgraden lite. Gitarren gör nog bilrepandet omöjligt, om inte direkt olagligt. Ska jag verkligen vara tvungen att köra ut i skogen, till något kalhygge eller myr och terrorisera det lokala djurlivet med låtar om hjärtesorg och skörlevnad? Har älgjakten börjat? Vad fan vet jag. Tänk om jag blir skjuten? Måste jag ha på mig min Telecaster och en varselväst dessutom? Det var bättre förr, när jag var singel. I det här fallet åtminstone.