Vanligtvis är det bara typ en dag per år som man undrar varför man inte har "vanliga" tv-kanaler hemmavid, och det brukar vara cirka 15.05 på julafton när alla undrar varför det tar sådan fruktansvärd tid att få fram Kalle, samtidigt som man frenetiskt försöker navigera SVT Plays senaste gränssnitt. Alla andra dagar är dessa tankar långt ute i periferin.
Men så för någon vecka sedan kom min son hem från skolan och sa att alla andra i klassen snackade om någon slags musiktävling som han också skulle vilja se. Och alltså det var som om att tiden stannade och jag föll genom tid och rum – vi har alltså bommat att introducera MELODIFESTIVALEN till våra yngre barn. Till mitt försvar – inte direkt så att Netflix gör reklam för det, så hur i allsin dar ska man kunna veta att det dragit igång?
Alltså, nuförtiden kollar ju alla på Melodifestivalen, men när jag var liten, på nittiotalet, tror jag fortfarande att det var i eftersvallet av något töntigt. Tycker mig se en slags stolthet hos mina föräldrar och deras kompisar när det snackas om Schlagern. De som höll ut över 70-talet när det var som ocoolast. Smög ner till någon liten tv-apparat i en tvättstuga med näbbkängor och palestinasjal för att kolla på dansband, typ.
Kanske var det därför som Schlagerfestivalen var en högtid i vårt hushåll. Så vad hände? Vet inte, men någonstans kring uppdelandet till fler deltävlingar och kval och den allmänna mättnaden av olika sångtävlingar försvann magin.
Men det kanske inte är för sent för kommande generation. Efter att ha avnjutit Melodifestivalen-finalen på en platt-tv med tunt ljud i en liten stuga i Unstad på Lofoten nyttjade vi den tolv timmar långa färden hem med att lyssna genom alla internationella bidrag inför Schlagern.
Ni kan ju gissa vilket favorit barnen hejar på. Bidraget som gick på repeat majoriteten av resan. Inte var det någon av de lidelsefulla balladerna i pandemins kölvatten, nix – det är ett epos som för tankarna tillbaka till 2007, med Ukrainas Verka Serduchka och "Dancing Lasha Tumbai" eller Tyskland 1979 med Dschinghis Khan och "Dschinghis Khan", kombinerat med en stark nypa Ylvis-tradition.
Jag pratar förstås om Norges Subwoolfer med "Give That Wolf A Banana". Den kommer man säkert inte alls bli less på i vår.