Det är inte mer synd om artister än andra som drabbats av pandemin, men underhållningsbranschen har onekligen tvingats till stora förändringar när vi inte kan umgås som vanligt.
Inte konstigt då att till och med riktigt stora artister har fått överväga nya sätt att dra in pengar. Med andra ord har det blivit dags att lösa in pensionsförsäkringen, vilket i många fall innebär att sälja rättigheterna till sin musik.
På kort tid har flera stora kompositörer sålt rättigheterna till sina verk till företag som specialiserar sig på att äga musik: Bob Dylan, bandet Blondie, flera medlemmar från Fleetwood Mac, Neil Young och Shakira är några som inte bestämmer över sina egna låtar längre, i utbyte mot rejäla tillskott på bankkontot.
Även artister som gått bort är aktuella i rättighetshandeln. Johnny Cash och Jerry Lee Lewis är några musiker vars verk har bytt ägare på senaste tiden, när låträttigheter har blivit en handelsvara, ungefär som aktier…
Men vad är det då som gör musik värdefullt när det inte spelas konserter och skivförsäljningen minskar? Jo, det är användning i filmer, tv-serier, reklamfilmer och spel som drar in pengarna istället. Och för artisterna har det blivit lockande – framför allt när allt annat står stilla – att ta emot en stor klumpsumma nu istället för att administrera och vänta på intäkter som tickar på under lång tid.
Men att sälja rättigheterna till sin musik är ett beslut som tål att tänkas på. Man gör det ju bara en gång (om man inte som Stevie Nicks från Fleetwood Mac ser till att behålla en procentandel äganderätt till sina låtar – men hon verkar vara ganska ensam om att välja den vägen). Utan något att säga till om kan artisten sedan få höra sina låtar i sammanhang som kan vara svåra att förutse vid försäljningstillfället. Reklam för något som artisten inte alls står för eller en otrevlig film som artisten egentligen inte vill förknippas med. Det finns gott om exempel på artister som nekat användningen av sin musik i olika sammanhang. Sylvester Stallone fick inte använda Queens ”Another One Bites the Dust” i Rocky III (vilket ledde till att låten ”Eye of the Tiger” specialskrevs för filmen istället).
Sen finns förstås också exempel på musik som används utan tillstånd. Under amerikanska valkampanjer händer det ofta att artister går ut och fördömer politiker som spelat deras låtar under valmöten – nu senast hade Donald Trump fastnat för låten ”YMCA” vilket Village People ogillade starkt. Men så länge musiken spelas under offentliga möten är det inte säkert att det behövs tillstånd, till skillnad från reklamfilmer.
När det ändå är svårt att förhindra felaktig användning av sina låtar blir det kanske lättare att släppa taget om dem. Vem som helst kan råka bli förknippad med en politiker eller en produkt som man avskyr, så varför inte få betalt för det och samtidigt kunna två sina händer eftersom det är andra som bestämmer.
Lite märkligt kommer det dock att kännas om den gamle protestsångaren Bob Dylans låtar används i rakt motsatta politiska sammanhang. Vi får hoppas att även de nya ägarna inser värdet i att bevara musikens budskap i framtiden.