Som hårdrockare är det lätt att fastna i att det som ska vara hårt antingen är extremt snabbt, extremt långsamt eller extremt nedstämt med mycket gitarrer och dånande trummor. Och visst, det är schysst och det är bra och det är faktiskt hårt, tufft och allt som hör därtill. Men vet ni vad som är riktigt hårt på riktigt? Jo, amerikanska kvinnor som skriker och sjunger ut sin existentiella ångest och ilska över att behandlas som smuts av en värld styrd av karlar. Det är hårt.
Vi börjar med Pharmakon, eller Margaret Chardiet som hon heter i verkligheten, från New York. Ensam med en dator och olika syntar fyllda med oljud och pulserande elektroniska störningar gormar och skriker hon som sprungen ur en avgrund. Det är stundvis svårt att urskilja något ur det brus som kommer ur högtalarna när man lyssnar på något av hennes fyra album. Men det är en stor del av finessen. Det är kraften som räknas. Min favoritskiva med Pharmakon, makalösa ”Control” från 2017, har jag lyssnat på så mycket att det blir meditativt när den spelas. Man svävar iväg för en stund i ett bekvämt töcken. Värda att nämnas är också Pharmakons svettiga och köttiga stilleben till skivomslag.
Lite inne på samma spår men aningen mer dansant hittar vi Chicago-duon Hide. Sångerskan Heather Gable verkar hatar normer och det amerikanska samhället lika mycket som jag hatar den degenererade musikgenren reggae och det färgar varenda ton som Hide spelar underbart ultrasvart. Hide har många likheter med Pharmakon men är mer rytmiska och använder till och med helt vanliga trummor på några låtar. Alla tre albumen med Hide är dock extremt råa, extremt svåra och extremt bra. Och ”Castration Anxiety”, ”Hell is Here” och ”Interior Terror” som albumen heter känns som en enda lång helvetisk albumsvit. På ett bra sätt givetvis. Notera dock att Hide vägrar att låta sin musik streamas på Spotify - ett tydligt politiskt ställningstagande - så man får köpa skivorna eller lyssna någon annanstans om man vill höra hur det låter.
Sist men absolut inte minst vill jag att alla tar sig tid att lyssna på Kristin Hayters alias Lingua Ignota. Den tyngd som hon lyckas frambringa kommer det att skrivas böcker om i framtiden. Första albumet ”All Bitches Die” har jag faktiskt inte ens orkat lyssna på än då jag fortfarande är så golvad av 2019 års ”Caligula” och årets ”Sinner Get Ready”. Gode Gud vad man blir nedtryckt i stövlarna när dessa två album spelas på hög volym. Kristin Hayter är en klassiskt skolad musiker som spelar piano, cello, violin och sjunger som att hon står på en operascen. Blandat med ödesmättade ljudeffekter och elektroniskt skavande lyckas hon skapa något av det mest brutalt vackra man kan mata sina öron med. En ogästvänlig blandning av klassisk musik och noise är nog den mest rimliga beskrivningen jag kan formulera. Låter det svårt? Okej, jag förstår. Men börja med den stilrena musikvideon till ”Pennsylvania Furnace”. Melodierna är melankoliska men tillräckligt tillgängliga och den är underligt mjuk och benhård på samma gång.
Så hoppa nu på det här godståget jag sparkat iväg. Gör som jag gjorde, leta efter det hårdaste, tyngsta och råaste bortom den normaliserade gitarrmusiken. Och framförallt gör upp med den märkliga osanningen om att det bara skulle vara snubbar som kan vara hårda och brutala på skiva.