Hur kan jag ha missat det? Känns som att jag saknade medvetenhet när Taylor Swift kom till. Därefter har hon liksom bara alltid funnits där, som alla brustna tonårshjärtans eviga förkämpe, med hit efter hit som man bara tagit för givet, men aldrig uppskattat.
Kan ju förstås vara så att det är som sagan om den fula ankungen: Fröken Tay flyttade till Nashville, trodde sig vara en countryprotegé, blev inskränkt av producenter, när hon i själva verket först kunde breda ut sina vingar när hon gick vidare till synthpop och cottage-core i New York.
Jag vet inte ens vilken sida av cringe/ironiskt coolt/coolt som Swift egentligen befinner sig på. Inte för att det spelar någon roll, jag räds inte det som är basic. Dessutom: det som många gillar blir det mycket av, så om man ska hänge sig till något är det bättre att välja något populärt, än något i periferin som förpassas till en evighet som förband.
Så varför nu? Min ingifta svägerska har alltid varit en tvättäkta Swiftie, men så i familjechatten visade det sig att även min ingifta svåger gillade henne. Som den sista i trion av ingifta såg jag det som min skyldighet att bli åtminstone Swift-läskunnig, för att hänga med. Började med senaste skivan – Midnights. Andra låten, Maroon, drabbade mig hårt. Lyssnade på den 30 gånger innan jag kunde gå vidare. Och sen Midnight Rain och Mastermind. Det är så underligt hur man kan känna sig nostalgisk för en verklighet som man inte ens tagit del av. Struliga┣familjeförhållanden, hjärtesorg,┣småstadsbekymmer┣och så vidare.┣
Sedan kan det vara så att även om Swift fortfarande berör teman om vad man bör känna, ungdomens förgänglighet och brustna hjärtan, så är det nu via en lins av stadigvarande tvåsamhet i trettioårsåldern. Typ som många av hennes följare (mig inkluderad) – som också en gång var hopplöst förälskade 16-åringar, men som nu har småbarn och bolån, där kärlek är lika mycket beslut som känsla.
Nu arbetar jag mig genom alla 229 låtar enligt en lista av Rob Sheffield från tidskriften Rolling Stone. Även om jag räds botten av listan – full av den mest producent-pådrivna country-popen och det värsta från den tidiga julskivan – ska jag ta mig genom allt.
Och om detta är Swift vid 30 är jag peppad på hennes perspektiv vid 40, 50 och för all framtid.