Theodor Ekenstedt: Vågar du dig på ”House of the Dragon”?

Så, i väntas tider på den sjätte boken, ”The Winds of Winter”, är den brinnande frågan huruvida man ska ge sig på House of the Dragon eller inte. Och det är inte konstigt att man är lite försiktig. De sista säsongerna av originalserien lämnade en hel del att önska. Sällan har åtta år av populärkultur utrotats så grundligt som när sista avsnittet av Game of Thrones släpptes. Finns inte en meme eller mention om serien så långt internet når. Alltså, ni som såg serien, kan ni fatta att GoT var liksom ett huvudsakligt samtalsämne bland vänner och bekanta i ÅTTA ÅR? Alltså det är nästan hela 2010-talet (2011-2019).

Inför den sista säsongen av Game of Thrones försökte jag räkna ut en prognos för de sista volymerna i bokserien. Då såg trenden ut som följer: 1996, 1998, 2000, 2005 och 2011 för de befintliga titlarna, vilket med samma takt då betydde släpp 2020 och 2032 för de nästkommande. Eftersom – hmm, hur ska man säga detta på ett finkänsligt sätt? – äsch, eftersom George R.R. Martin är lite äldre, smått överviktig och dessutom inte vill att andra ska färdigställa hans verk kändes det liksom lite fel att *inte* se de två sista säsongerna. Nu har vi ju ny data också – 2020 har passerat utan sjätte boken, så prognosen måste uppdateras ytterligare. Med andra ord: det känns som att det bara är att acceptera att tv-serien är canon och att böckerna, även om det känns som helgerån, alltmer måste ses som fan-fiction eftersom sannolikheten att de kommer färdigställas (av honom eller någon annan) blir lägre och lägre för varje år.

Och ungefär med det i ryggan kollade jag in första avsnittet av House of the Dragon, som utspelar sig 200 år före originalserien, när Targaryens fortfarande satt på järntronen. Kanske är det så att man tappat hoppet litegrann och att förväntningarna är rätt låga, men jag måste säga att jag är peppad. Har till och med dammat av den ännu olästa Fire & Blood (boken som serien är baserad på, som George R.R. Martin på något sätt hade tid nog att rafsa ihop 2018). Hursomhelst, serien är hänsynslös, men ändå innerligt mänsklig, precis som sin föregångare. Kanske lite perukig, men långt ifrån direkt-till-video känslan som många av de konkurrerande storserierna har (testa se The Wheel of Time och inte tänka på Xena: Warrior Princess). Om serien lyckas hålla samma kvalité som de första avsnitten finns hopp för den här ytterst hopplösa världen igen.