Theodor Ekenstedt: Vad som händer efter "Ensam hemma"-maraton

Att skola in sina barn i den kultur och underhållning som man själv avnjöt som barn är en tidlös klassiker inom föräldraskapet. Är själv skyldig och gör det varje vecka. Det är nästan så att jag tror att detta beteende är grunden till hur tradition blir till – när de äldre desperat försöker återskapa sitt förflutna för kommande generationer. Även om det ofta slår bakut, så fastnar det ju ibland. Exempelvis har våra barn testat klassiska tv-spel som "Super Mario", "Donkey Kong" och "Zelda", förstås tv-serier som "Bumbibjörnarna" och "Ducktales", böcker som "Harry Potter" och lite mer obskyra sysslor som "Magic: the Gathering" och "Warhammer 40k".

Under julen bestämde hushållet att barnen var till åren komna och att de nu skulle få se "Ensam hemma". Julfilmernas julfilm. Jag såg den i min barndom tills banden på VHS-kassetten var nötta bortom all räddning. Spolade tillbaka för att gång på gång få se alla fällor. Filmen fångar hur det är att vara barn på ett unikt sätt. Den förstår hur det är att vara barn. Med vuxna som inte lyssnar. Som skyller på fel barn och tar korkade vuxenbeslut. Och syskon som gör livet så, så surt. Men också känslan av att vara barn och vara på topp. Att alla världens problem kan lösas med några väl placerade Micro-bilar.

Å andra sidan lärde dessa rullar också oss hur man gör fällor. Jag och brorsan gillrade faktiskt en fälla till vårt hus någon gång i mitten av 90-talet. Vi tog bort gallret på bron och ersatte det med en halvstyv dörrmatta. Skulle hålla tjuvar ute. Och den visade sig vara riktigt effektiv, när vår mamma trampade rakt in i den. Mycket blod från smalben spilldes den dagen, vill jag minnas.

Men – det var nog inte bara filmernas fel. Omöjligt. Så vi börjar se ettan och barnen skrattar så de storknar. Alltså, trillar av stolen och rullar på golvet och skrattar rumpan av sig. Nästa kväll börjar vi se tvåan. Även den en succé. Till vår stora förvåning fanns det sedan både en trea, en fyra och en femma. Att dessa ens får bära titeln ”Ensam hemma” är ett mysterium – i fyran fanns det knappt ens några fällor att tala om! Hursomhelst. Barnen gillade dem. Älskade dem. Inspirerades av dem?

Tror inte att det var en slump att jag morgonen efter vi sett klart femman möts av en illa dold spikplanka och en femåring som satt och fnissade bakom väggen i spänd förväntan.