Seth MacFarlane är mest känd som skaparen av tv-serien Family Guy, och när det blev känt att han skulle göra en science fiction-serie som utspelar sig i framtiden på ett rymdskepp (titelns ”Orville”) var det många som förväntade sig en grovkornig parodi på Star Trek. Och visst fanns det stunder inledningsvis som pekade på att det var hans syfte. Men ju längre The Orville har pågått, desto mer pekar på att den kommer att gå till historien som den mest lyckade Star Trek-serien som inte är Star Trek!
Humorn är såklart alltid närvarande, och den liknar ofta skämten i Family Guy, eller MacFarlanes andra stora hit Ted (om en levande och vulgär teddybjörn). Men mest av allt består The Orville av tänkvärda berättelser som säger en hel del om vår egen tid – precis som bra science fiction ska göra.
Säsongsavslutningen på den andra säsongen är ett dubbelavsnitt där – spoilervarning – skeppet helt plötsligt får besök av en tidsresenär, närmare bestämt en sju år yngre upplaga av befälet Kelly. Efter en inledande förvirring får Kelly den yngre stanna på skeppet, men hinner bland annat med att ifrågasätta sin äldre versions livsval. Få av den unga Kellys drömmar verkar ha slagit in, även om den äldre Kelly inte på något sätt har ett misslyckat liv och dessutom verkar vara rätt så nöjd med det liv hon nu har.
Vi är nog många som skulle ha svårt att leva upp till våra ungdomsambitioner, men vi slipper åtminstone konfronteras med det på detta konkreta sätt. Samtidigt visar det sig att till synes små val kan ha stora konsekvenser – i det här fallet för hela galaxen, annars vore det ju inte ett storslaget avsnitt av en episk tv-serie.
Den andra säsongen av The Orville har lyckats få enbart positiva kritikeromdömen enligt sajten Rotten Tomatoes, och det är lätt att förstå varför. Finalen av säsong två är kulmen på ett riktigt genomtänkt hantverk, där många trådar knyts ihop under spektakulära former. Seth MacFarlane har visat sig ha många oanade strängar på sin lyra, och har vuxit som manusförfattare, regissör och skådespelare i mina ögon.
Ett annan tv-serie som vårt hushåll har sett under denna sommar är svenska Portkod, som följer Agnes (Fanny Klefelt) och Steph (Happy Jankell) under gymnasieåren. De är plastsystrar som först känner sig påtvingade varandras sällskap, men blir vänner och stöd för varandra när de vuxna inte tar sitt ansvar.
Serien har några år på nacken, men på sätt och vis är den tidlös. Alla kan nog se tillbaka på den tiden i livet och minnas omvälvande och intensiva händelser. Samtidigt kan man ibland tänka att det inte var så mycket viktigt som hände under dessa år, när man ”bara” var tonåring. Men mycket som hände då har på ett eller annat sätt satt sina spår.
Det är hisnande att tänka på hur val man knappt tänkte igenom kan ha fått stora följder för framtiden. Små faktorer har avgjort vilka människor man mött, vilka intressen som man fått, och lett till upplevelser som påverkat hela ens personlighet – det är inte bara i tonåren utan varje dag som vi påverkar våra egna och andras framtida liv. För att inte helt paralyseras av allvaret i alla små vardagsval kan det vara befriande att tänka såhär: om det inte kommer en tidsresenär från framtiden för att hindra dig så kan du inte vara på väg att begå ett alldeles för stort misstag.