Ja, det är ju inte en dagsfärsk spaning och jag är långt ifrån först att sparka på bollen. Och sannolikt har i stort sett alla tidigare generationer kommit till samma slutsats – nämligen att det som är nu till skillnad från det som var då bara är en blek kopia. Men nu är det på något sätt allvar. För det är så uppenbart smaklöst och ogenerat blekt att jag inte förstår vem som är intresserad?
Härom helgen riskerade jag min hälsa och mitt välmående genom att gå på bio för att se filmen ”Spider-Man: No way Home”. Och jag menar inte för att det är en rasande pandemi utan för att jag hade på känn att filmen jag betalat både min egen och mitt sällskaps biljett för att se inte skulle vara något vidare. Och ja, jag vet att man ska sätta sig och se en film utan förutfattade meningar och blablabla och blaha.
Men vet ni vad? Det sög så fruktansvärt hårt.
Filmen var förvisso snygg, med hyfsat skickliga skådespelare och ett tempo som gjorde att man nästan fick svårt att hänga med i svängarna. Ett multi-vadå? Jahaja, ett multiversum. Så ytan var det absolut inget fel på. Men när jag suckat och stönat ljudligt över hur usel filmen var så många gånger att mitt sällskap hårt armbågat mig i sidan och väst i mitt öra att jag får skärpa mig och att jag skämde ut både mig och sällskapet inför resten av biosalongen gav jag upp. Jag zonade ut. Försvann i mitt inre. Inget kunde rädda detta ytliga haveri till film. Jag minns ingenting förutom hur dålig den var.
Varför? Ja, var ska man egentligen börja? Kanske med att all dialog i filmen är överdriven och så långt ifrån hur människor pratar. Okej, visst. Det är en superhjältefilm, men ändå. Vidare var handlingen så groteskt förutsägbar och menlös att jag som sagt inte minns. Alla filmer i både Marvels och DC:s filmuniversum har samma handling, så det spelar ingen roll vilken man ser eller inte ser. Har man sett en så har man sett alla. Och så vidare.
Det här är såklart inte det enda exemplet. Jag har även i perioder försökt se den moderna versionen av Star Wars i både film- och serieformat. Och det är fruktansvärt hemskt. Likt det evigt pågående haveriet från Marvel och DC Comics så har Star Wars blivit lite som de där hamburgerkedjorna som har mat som ser perfekt ut på en reklamaffisch men när man beställer så får man en oätlig och formlös gegga som dessutom gör att man blir sjuk om man lyckas få in något i munnen. Och nästan värst av allt och gemensamt för alla dessa varumärken är att man tror att vi som tittar ska bli helt tokiga för att någon gammal skådespelare eller dammig kuliss från en gammal version av samma film skymtar förbi ibland. Det är den värsta sortens publikfrieri och det spelar ingen roll hur många slag eller rapp jag måste utstå men jag kan inte fysiskt hålla tillbaka mina stön och suckar när jag tvingar mig igenom smörjan.
Jag vill tillägga att man givetvis helt utan risk får och ska gilla vad man vill, men jag kliar mig ändå lite i huvudet när jag försöker förstå vem det är som faktiskt gillar det här? Vem är du eller ni egentligen? Och efter att ha funderat lite har jag kommit fram till ett svar. Alltså inte vem du eller ni är. Men att allt det här jag tittat på egentligen är filmer och serier för barn under tolv år. Och då faller allt på plats.