Det är inte bara pandemin som gjort att det blivit längre och längre mellan besöken i skivbutiker, det är också så att vi lever i en stad som trots absurd tillväxt inte huserar en enda skivhandlare. Otroligt deprimerande och sorgligt, men man härdar på något konstigt sätt ut. Men åter till den märkliga men fantastiska blandning av totalt fokuserat lugn och rusande eufori som uppstår vid ett sällsynt besök. Den här gången hade det gått så lång tid sedan senast att jag tappat räkningen på hur många dagar, men uppskattningsvis pratar vi två eller tre år. Det är såklart en väldigt lång tid.
Hur som helst. Den här gången befann jag mig så ovanligt långt söderut som i Sundsvall och även om jag motiverat stoppet med att det skulle göra den längre resan vi var ute på enklare för mitt barn så ljög jag hela min omvärld rakt upp i ansiktet. Jag hade stannat i Sundsvall för att köpa skivor. Ingen annan anledning fanns överhuvudtaget.
Nåväl. Väl på plats i Sundsvall och i noga utvald skivbutik slog den välbekanta doften av tusentals Lp-skivor mot mitt ansikte som en ljuv sommarbris. Äntligen. Med en noga uträknad budget och två timmar att döda ifred kände jag mig redo. Givetvis med brasklappen att en noga uträknad budget i detta sammanhang snabbt visar sig vara den summa man som lägst kommer att investera i skivor och att två timmar bokstavligt talat är över på en grisblink.
Men grävandet började. Först i det som var uppmärkt och sorterat. Från A till Ö. Hittade en del som hamnade i kanske-högen. Dock inget som riktigt fick munvattnet att rinna till, förutom ett i stort sett fläckfritt exemplar av Morrisseys tidiga samlingsalbum ”Bona Drag” från 1991 för en rimlig slant. Ungefär tio procent av budget. Direkt i ja-högen. Och så här fortsatte det en stund. En blandning av kanske, ointressant och sådant som redan finns i samlingen passerade förbi mina snabbt bläddrande fingrar. Fingrar som trots några år av uppehåll snabbt kom i fin form. Muskelminne. Efter ungefär fyrtiofem minuter hade det sorterade sortimentet fått två genomgångar. Rejält uppvärmd och rejält upprymd - men ändå lugn och samlad - rörde jag mig smidigt vidare mot det osorterade. ”Nyinkommet” stod det skrivet över tiotalet backar med mellan hundra till tvåhundra skivor i varje. Svettigt, Men efter en timme och femton minuter hade också dessa tusentals skivor passerat mitt synfält. Och som jag fyndade. Hårt arbete lönar sig, det ska ni veta. Fånigt glad, men betydligt fattigare, stegade jag ut ur skivbutiken i Sundsvall och kände att det är det här som räknas, trots allt.
Lika glad som jag var då, ja, lika bedrövad är jag över att det i min hemstad inte finns en ordentlig skivhandlare. Jag vet av erfarenhet att det finns seriösa skivsamlare och intresserade inom stadens gränser. Köpare finns det alltså gott om. Så vem kommer att återuppliva skivhandeln i staden? Det är bara att se till vår grannstad Umeå, där räcker det med att ha öppet en eller två kvällar i veckan för att få skivhandeln att fungera. Och vi kan väl inte vara sämre än Umeå? Jag vill uppmana den som känner driv och lust att starta upp en liten verksamhet. Vi är många som törstar efter denna upplevelse på hemmaplan.