Min son fyllde nyligen fem och han önskade sig en leksakspistol. Hur göra? I min nyligen utfärdade fältstudie ur minnet från bekantskapskretsen med omnejd har ett par olika strategier nyttjats.
Vissa reflekterar inte över det. Skjuter först, funderar sen, pang-pang, du är död. Andra säger rakt av nej. För olämpligt. Det finns barn med minnen från riktiga krig, och att sommarbarn som knappt fått höra ordet nej ska springa runt och skjuta hejvilt med finger-pickor går bara inte. Andra familjer introducerar medvetet leksaksvapen så tidigt som möjligt för att liksom avväpna vapnen och kastrera deras innebörd. Slutligen finns de som istället försöker berika innebörden, problematiska och nyansera. Att barnen inte får leka krig, eller med vapen, förrän de förstår lekens motsvarighet i verkligheten. Alltså, vad det innebär att dö, döda och dödas.
Så, vad är rätt? Har ingen aning, egentligen.
Jag är hyfsat övertygad att det går att ha två olika representationer av ett och samma fenomen, även som barn. Alltså, när jag som barn på nittiotalet blev kallad till middagsbordet och basunerade ut att ”jag bara ska dö först!” var det ju inte kopplat till livets faktiska slutskede, även om det för Mario otvivelaktigt var det.
Det verkar också det som att det görs någon slags gränsdragning vid leksaker som skickar iväg projektiler. Gradienten mellan krig som lek och verklig krig går väl ungefärligen från att leka tagen, genom snöbollskrig och vattenkrig, vidare till att leka krig med fingerpistoler, leksakspistoler, till att köra paintball, sedan soft-air-gun och sedan regelrätt milsim i full utrustning. Därefter är väl nästa steg krig-krig. Men varför går den godtyckliga gränsen oftast mellan vattenkrig och fingerpistoler?
Och om man ska försöka koppla samman krig som lek med krig-krig, finns inte då en risk att barnen blir avtrubbade till krig-krig och typ normaliserar det, istället? Jag tror inte att jag vill att min son ska likställa sin lek med den verkliga gärning som den är sprungen ur. Kriget, och vapnen, är väl inte centrala för barnen, utan leken som byggs runt dem? Fast då är frågan varför de anser sig behöva vapen för leken från första början …
Så hur gjorde vi då med sonen? Vi tog en genväg. Han fick en färggrann pilbåge i plast med sugproppspilar, som han inte får rikta den mot levande varelser.
Nya tag nästa år.