Det slog mig för fyra veckor sedan att jag den gångna månaden bara verkade ha varit utanför kvarteret ett halvt dussin gånger. Tänkte inte mer på det, utan antog att jag bara inte kom ihåg mer än så. De efterföljande fyra veckorna noterade jag min rörelse noggrannare och gissa vad – den faktiska siffran har inte mycket mer än dubblerats.
Hur har jag kunnat lyckats med detta stordåd av pandemiska proportioner? Ja, för det första skadar det inte att all universitetsaktivitet sker via länk och att de flesta universitetsbyggnader är bakom lås och bom. Sedan hjälper det ju såklart också att småbarnen har varit snuviga 26 av 32 möjliga förskoledagarna sedan sportlovet (de var friska över påsklovet, hurra …). Jag har därmed inte direkt behövt ta barnen till förskola. Sedan har jag en hustru som jobbar på dagarna och skaffar allehanda nödproviant på vägen hem.
De skummaste under hela den här våren är ju hur mycket av ens rörelse som egentligen är helt oväsentlig. Skulle någon fråga mig hur många körda mil som var onödiga före jul skulle jag kanske dra till med typ hälften. Men i själva verken är det i princip alla. Det verkar inte som att de här förflyttningarna längs tid och rum har med något som man värdesätter, egentligen.
Det finns dock en annan, inte direkt oväntad, anledning till varför den här livsomställningen inte kryper in under skinnet på sådana som mig, och det är ju att man redan hittat en umgängesform som är pandemisäker. Alltså att det man själv kallar fritid i princip är vad andra kallar karantän.
För det är svårt att känna sig instängd, distanserad eller ensam när man flera gånger i veckan förkastar köttets bojor, träder in i en parallell verklighet och räddar värden från gigantiska utomjordiska monster med sina vänner. Astralprojicering 2.0. Ikväll, till exempel, ska jag ge mig in i en mystisk portal på månen, där jag ska bekämpa en uråldrig robot tillsammans med PotatisMannen91, LumosNoxx, Snorkatt, DoktorDoed och LordTyrex.
Den här formen av umgänge växte fram under de tidiga småbarnsåren, när det var svårt att ta sig ut ur huset på kvällen för att umgås. Vem kunde ana att den metoden skulle vara så robust att den till och med skulle kunna motstå en global katastrof?
Theodor Ekenstedt: Min fritid, din karantän
Jag har varit bortom Kallholmen blott ett dussin gånger de senaste åtta veckorna. Men det är inte så att jag räknar. För det är ju bara min fysiska representation – mitt sinne är ju ute och härjar i universums alla hörn.
Att spela dataspel innebär många resor – samtidigt som du sitter i karantän.
Foto: Martina Holmberg / TT
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.