Alltså, på ett sätt har jag varit superduktig med att följa diverse riktlinjer i och med vår semi-frivilliga karantän. Men nu när detta självutnämnda utegångsförbud är över visar det sig att jag har missat rätt mycket av den naturliga inskolningen som jag antar att alla som rört sig i samhället hela denna pandemi stegvis lärt sig.
Så, ett av mina första uppdrag i verkligheten postkarantän var ett möte med en förening här i Skelleftehamn. Det första jag gör är att sträcka fram min hand för ett redigt handslag med en ny deltagare. Min nakna näve, vars tvättstatus var okänd för mottagaren. Fick en armbåge till svar. Jag rodnar. Borde ha fattat. Man skakar ju inte hand längre. Backar undan. Trots att det fanns en ledig plats där jag stod rör jag mig lite längre bort. Ställer mig mitt mellan två andra mötesdeltagare – som av någon underlig anledning också sitter med en stols mellanrum. Jag hade ett dokument som jag skulle visa för en av dem. Hon kollar på mig med viss skepsis.
”Vad vill du?”, frågar hon.
Jag tog henne på orden och presenterar mitt ärende, även om jag inte riktigt kunde placera den lätt kritiska tonen i hennes fråga. Jag backar tillbaka och sätter mig ner vid annan kollega. Alltså bredvid. Helt bredvid. Omedelbart angränsande. När mötet väl kommit igång trillar polletten ner och jag börjar skönja mönstret: Person, tom stol, person, tom stol, person… nästan som om det var meningen. Jag får en slags utomkroppslig upplevelse när jag ser detta felfria mönster runt bordet – och vid ena hörnet sticker något ut som en öm tumme. Det var jag. Stegvis, i samband med naturliga rörelser, försöker jag hasa mig bort från min bordsgranne. En högljudd centimeter åt gången. Till slut lyckas jag ta mig så pass långt bort att det känns socialt acceptabelt.
Sedan dess har jag varit hypermedveten om min inkompetens kring vett och etikett i pandemitid och det gör det bara värre. Det sjuka är att jag vet att man ska sitta med en stols mellanrum. Jag vet det. Men grejen med den här typen av minnen som man också ska agera på är att de inte hjälper att ha dem bland de explicita minnena, där du lagrar kunskap och upplevelser. Nej, denna typ av know-how måste man ha i procedurminnet och det finns bara ett sätt att tillgodose sig denna typ av minnen: göra, göra, göra.
Bara att he sig ut igen.