Theodor Ekenstedt: Där gräset är grönare

Gräset är grönt, solen skiner och det dova mullret från en väloljad gräsklippare rullar över gårdarna i Rentjärn. Men vänta nu, är inte gräset orimligt grönt på de här gårdarna?

Krönikören överväger att införskaffa sig en robotgräsklippare.

Krönikören överväger att införskaffa sig en robotgräsklippare.

Foto: Johan Nilsson/TT

Krönika2020-08-07 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har spenderat mer tid i Rentjärn denna sommar än någonsin. Detta eftersom vi är smutsiga svenskar och därmed inte är särskilt välkomna i Norge och Finland, där vänner och släkt finns och vi vanligtvis brukar semestra. Sedan kanske det har lite att göra med att vi nästan inte träffat min svärfar någonting i vår på grund av att han valt att barrikadera sig i Rentjärn (ger sig bara ut för kritiska och livsviktiga ärenden, så som fiske i Vindelälven), och vi har därför haft lite distansumgänge att ta igen.


Rentjärn ligger strax utanför Malå, det är där min hustru växte upp och byn är unik, tror jag. Ska vara ärlig och säga att jag inte har särskilt mycket erfarenhet av andra byar. Jag kan tänka mig att det bara fungerar så när antalet invånare trillar under något slags tröskelvärde. Att det då magiskt skapas god sammanhållning, högt engagemang och hyperlokal patriotism. Bland de permanent bosatta byborna finns en rad nationaliteter representerade. Bland de mindre permanent bosatta i byn finns min hustru, som ärvde ett litet hus av sin gammelfarbror, som nu fungerar som en slags sommarstuga.
 

Det finns egentligen bara en grej som i min ödmjuka uppfattning är lite problematiskt med Rentjärn. Det märks direkt när man kör in i byn. Ytor som i vilken annan anständig by som helst skulle betraktats som äng eller lägda, betraktas i Rentjärn som gräsmatta. Vi snackar maffiga fastigheter med gårdar i storleksordningen golfbana. Jag vet inte vem som satte standarden, eller om det i själva verket är någon slags tävling, men många bybor verkar ha anammat den nitiska skötselnivån.
 

Så varför är det problematiskt? Är det inte bara en fröjd för ögat? Jovisst, vore man blott en gäst. Men min hustru ärvde ju det där huset, och gissa vad som finns just utanför huset? Just precis: en himla massa gräs. Tack och lov har den största delen av gården för många år sedan passerat både äng och lägda och kan numera närmast betecknas som ett snår. Men det finns ändå ett par kvadratmeter i behov av omsorg. Problemet är ju att man måste vara på plats för att gräset ska bli klippt … eller? Jag fattar inte att jag överväger detta, det strider mot mina innersta övertygelser, men jag tror – gud förbjude – att svaret (i det här väldigt specifika fallet) kanske, *kanske*, ändå är en robotgräsklippare.