Theodor Ekenstedt: Theodor Ekenstedt: Baksmälla efter att ha läst fantasy

Okej så jag har precis, alltså för typ tio minuter sedan, läst ut Brandon Sandersons Mistborn-triologi. Jag är känner mig tom.

Det har hänt ett par gånger tidigare. Det hände när jag läste ut Harry Potter-serien, när jag lämnade biografen efter James Camerons "Avatar" och såklart – min första upplevelse av fantasybaksmälla – när jag blev klar med "Sagan om ringen"-triologin.

Min Sagan om ringen-period var inte vacker. Jag läste inte ofta som barn, men hade gett mig den på att läsa ut triologin innan filmerna kom. Det tog lång tid och jag klockade hur lång tid en genomsnittlig sida tog att läsa för att kunna uppskatta tidsåtgången. Jag trodde att all läsning var så – en kamp.

Priset var högt, för efter den bokserien läste jag inte skönlitteratur frivilligt igen förrän efter gymnasiet, typ sex-sju år senare. Men det går nog inte att skylla allt på den smärtsamma läsningen i sig. Det var som att jag lämnade en del av mig själv i Midgård. Jag minns det tydligt. Låg på sängen i pojkrummet och stängde ihop volymen, en gammal utgåva som kom från min farmor och farfar. Låg där och tänkte, jahapp, nu då?

Tolkien själv hade väldigt pretentiösa teorier om vad han kallade sekundära skapelser. Detta var världarna i skönlitteratur. Han menade bestämt att en berättelses universum skulle vara komplett och genomtänkt, så precist som bara möjligt. Han menade att man genom dessa sekundära skapelser kunde lära sig mer om den primära skapelsen, alltså vår värld, och på sätt även närma sig vår världs skapelse – Gud. En väldigt bekväm position att hålla för en fantasyförfattare som också råkade vara katolik. Ibland undrar jag om Tolkien inte med handen på bibeln skulle erkänna att det i själva verket var en övertygelse som han tvingat sig själv att tro på, för att kunna komma runt den olustiga sanningen: att han i och med sina böcker går rakt mot Guds rekommendationer när han däri skapade andra gudar jämte honom, även om de var påhittade.

Här finns i alla fall källan till varför jag förlora mig själv i dessa böcker – världarna är fullkomliga.

Så – nu då? Det finns en uppföljande serie som utspelar sig några hundra år efter den första Mistborn-triologin. Men den sägs vara sämre. Med andra ord ett bra sätt att bryta sig fri. Eller kanske jag ska en läspaus på fem-sex år igen och låta en del av mig stanna kvar i Scadrial.