Eller härligt och härligt. Det kan såklart bli riktigt jobbigt också, både privat- och samhällsekonomiskt. För egen del räckte vårens räntehöjningar för att jag skulle nödgas till ett frekvent extrajobb som tidningskrönikör och med höstens mörka moln i horisonten kanske än mer drastiska åtgärder måste till. Kulturellt kan dock en lågkonjunktur få spännande och rent utav positiva följder. Än mer spännande och positivt än att undertecknad citerar poddare i nöjeskrönikor varannan måndag, alltså.
Uttryck för pengar är det mest smutsiga och dekadenta i modet 2022, spanar Ringskog Ferrada-Noli, och menar att följden av det blir en modemässig nedgång för blaffiga märkeskläder och en uppgång för en paltigt och grunge-inspirerat mode á det tidiga 90-talets lågkonjunktur och finanskris. I skuggan av kriget i Ukraina och på väg in i något som för min generation ”millennials” blir en ny erfarenhet i vuxenlivet, en rejäl ekonomisk nedgång, kommer vi hellre vilja se ut som Kurt Cobain än som yachtägande oligark-arvtagare. Gott och bekvämt så, känner jag. Och ännu godare om detta även tillämpas inom andra kulturella fält.
Kanske kan lågkonjunkturen skapa ett dekadent och smutsigt skimmer över den subgenre inom hiphopen som vi kan kalla ”rytmisk listning av de egna materiella tillgångarna”? Och kanske kan lågkonjunkturen bli spiken i kistan för den seriegenre vi kan kalla ”drama om den älskvärda överklassen”? Jag syftar på ”Vår tid är nu”, ”The Crown”, ”The Guilded Age” och pionjären ”Downtown Abbey” som bröt mark med sin spegling av en patriarkal överklass som lever i respektfullt kärvänlig harmoni med tjänstefolket.
Kan det vara så att även den nästan hegemoniska kändisrealityn kan få sig en törn när pengar blir otrendigt smutsiga hösten 2022? Och vad skulle jag i så fall känna om mina guilty pleasure-figurer i familjen Wahlgren eller familjen Kardashian försvann från skärmen – det är ju trots allt ganska trivsamt att följa dem? Går de att ersätta? Kan man göra reality utan det luxuösa filtret?
Självklart kan man det. Maud Nyckanders dokumentärfilmer ”Kärlek och fiskpinnar” samt ”Kärlek och skilsmässa” skildrar livet för familjen Carlsson/Christiansson med närhet, värme och men en känsla av reality som är ovanlig för genren reality. Filmerna finns på SVTplay och om en uppföljande realityserie skulle lanseras hade jag följt den utan den skamkänsla som kommer med att följa familjen Wahlgren. Den skamkänsla som alltså bara kommer att öka nu när pengar blir smutsigt och otrendigt.
Jag vill inte ge intryck av att bagatellisera lågkonjunkturen, även om det är precis vad jag gör - kanske mest som ett sätt att hantera något som faktiskt skrämmer. Men förhoppningsvis kommer både jag de flesta andra svenskar fortsatt kunna ha tak över bordet och mat på huvudet om vi vill, och vice versa, nästa år. Och förhoppningsvis blir den mest märkbara skillnaden att den extrema överkonsumtion som härskat under hela mitt vuxenliv kyls ner. Det är inte bara negativt att tvingas laga en söm i en jacka som gått sönder istället för att köpa en ny. Särskilt för oss som inte kan sånt, men tvingas lära oss. Kanske kan det bli rätt mysigt i höst att, iförd paltig flanellskjorta och sittandes framför reality-TV utan de rikemansungar som då allmänt betraktas som allt för dekadenta för att visas upp, lappa ihop ett par jeans?