Det är sådär varmt att man i andra, sydligare länder hade haft vett och sed att hålla sig ur solen vid den här tiden på dygnet, den här tiden på året. I ärlighetens namn är jag inte på väg någonstans särskilt utan trampar bara asfalten i kvarter som inte är till för människor; de är till för kommersen, för konsumtion. På andra sidan vägen, på väg åt motsatt håll, släntrar det en gubbe i lite schabbiga långbyxor, huvtröja och en uppknäppt vinterjacka. Allt skulle behöva en tvätt, inklusive gubben. Han har nog ingenstans speciellt han behöver vara han med. Hur han ens överlever i den där outfiten är bortom mig, men det är kanske som med sköldpaddan, att han häromkring med huset på ryggen. Stockholm har både blivit kallt och varmt.
Per automatik styr mig benen mot Gamla Stan, via Slussen och upp på Söder. Resten av familjen shoppar och jag går omkring i gamla fotspår. Väl uppe på Renstiernas Gata är jag genomblöt. Jag går förbi gamla Folkhemmet, vårt stammishak, där jag en gång spelade en akustisk spelning sittande på baren i bakfickan. Alla rökte, i en lokal som inte var särskilt mycket större än ditt vardagsrum. Men det var länge sedan Folkhemmet dog. Skånegatan bredvid är avstängd för biltrafik, så turisterna kan susa fram bland restaurangerna och barerna på sina hyrda elscootrar. I alla kvarteren står Range Rovers och stora Audis parkerade. Folk med pengar flyttade som vanligt till de coola kvarteren där musikerna och konstnärerna hängde och så hade de ”coola” inte råd att bo kvar längre. En historia som repeterar sig överallt. Det är klart att jag inte hör hemma här längre. Jag är en T-Rex som vandrar själadöda gator i sällskap med skuggorna av de vi var.
Senare på aftonen, när det blivit mörkt och alla ljusen dansar på Stockholms ström, då sitter jag och tittar och tänker. Även om jag inte längre hör hemma här så finns det få platser jag känner mig så närvarande på. Hemma springer dagarna så ofta bara ifrån mig. Ytterligare en i lång rad av samma lika, liksom. Det blir inte på samma sätt i en stor stad, inte för mig i alla fall. Men familjen och vännerna finns i Skellefteå nu och jag känner mig kluven. För en plats på jorden är ju aldrig bättre än människorna där. Det är bara att Stockholm och alla minnena är så smärtsamt vackra på sommaren.