Superman, eller Stålmannen som han förut kallades på svenska, var aldrig någon stor favorit för mig när jag var yngre. Han var för stark, för kraftfull och för tråkig. Om skurkarna inte lyckades få tag på kryptonit fanns egentligen inga möjligheter att besegra den superstarke hjälten som dessutom kan flyga, röra sig supersnabbt, skjuta laserstrålar från ögonen och blåsa superkall luft.
Den bristfälliga förklädnaden som ingen genomskådade var också irriterande. Hur kunde ingen se att Clark Kent var samma person som Stålmannen?
Filmerna med Christopher Reeve var dock svåra att motstå. Att se en människa flyga och använda superstyrka var ändå rätt häftigt. För övrigt var det i samband med filmen som det uppdagades att Supermans skapare, Jerry Siegel och Joe Shuster, inte ägde rättigheterna till sin skapelse. Uppståndelsen kring filmen gjorde det möjligt för dem att kräva en pension.
På 90-talet kom tv-serien ”Lois & Clark” som fokuserade på hans mänskliga sida och relationen med journalistkollegan och sedermera flickvännen Lois Lane. Senare kom även tv-serien ”Smallville”, som handlade om ungdomsåren. Och på film gjordes nya försök, först med Brandon Routh och senare Henry Cavill som försökt axla Christopher Reeves mantel.
Senast i raden är tv-serien ”Superman & Lois” som är en spinoff från tv-serien ”Supergirl”, vilket i sin tur handlar om ännu en kryptonier som hamnat på Jorden. ”Supergirl” är en lättsam och charmig tv-serie med en stor dos humor. Den har också fördelen att få personer känner till serietidningarna om Supergirl och därför saknar förutfattade meningar om vad tv-serien borde handla om och hur Supergirls liv ska utvecklas.
Inledningsvis var referenserna till Superman väldigt diskreta, för att inte ta fokus från Supergirl. Hennes "kusin i Metropolis" nämndes ibland, men det dröjde flera säsonger innan han nämndes vid namn och visades tillsammans med Lois Lane. De gjorde inget större intryck där, så mina förväntningar på deras egen tv-serie var ganska lågt ställda. Kanske var det bara av godo, för jag tycker att resultatet är väldigt lyckat.
Den nya tv-serien ”Superman & Lois” utnyttjar några av ”Supergirls” fördelar, nämligen att man som tittare inte längre vet vad man kan förvänta sig. Handlingen hoppar nämligen ett drygt decennium från deras framträdande i ”Supergirl”, och vid det här laget är de föräldrar till två tvillingpojkar i tonåren. Superman med barn har aldrig visats på film eller tv, så det är nya utmaningar som han ställs inför. Dessutom överraskades jag av att stämningen är så annorlunda jämfört med ”Supergirl”. Tonen är mörkare och mer dramatisk, trots att huvudrollsinnehavarna (Tyler Hoechlin och Elizabeth Tulloch) är samma skådespelare som medverkade i ”Supergirl”.
Rollbesättningen är väldigt lyckad överlag, och handlingen griper tag och engagerar när den till synes oövervinnerlige Superman ställs inför svåra beslut för att skydda sin familj.
Dessutom har man lyckats ge honom fiender som inte gör det självklart att han alltid ska klara sig oskadd.
Efter mer än 80 år kan den förste superhjälten fortfarande nytolkas och vara relevant för dagens publik. Det är nog Supermans främsta styrka.