Året var 1990, jag var 9 år, och vid det laget kände jag mycket väl till Ghostbusters. Det fanns en tecknad tv-serie, en serietidning, och massor med coola leksaker. Jag hade egentligen inte sett så mycket av dessa så jag hade ingen större uppfattning om handlingen, men när originalfilmen skulle visas på svensk tv – under namnet ”Spökligan” – ville jag förstås se den, trots att den skulle visas efter läggdags och framstod som en skräckfilm.
Tack vare Pers klartecken fick jag spela in filmen på video, och det första jag gjorde när jag kom hem från skolan nästa dag var att börja se inspelningen. Det var tur att jag såg den när det fortfarande var ljust ute och jag inte var ensam i huset, för den var ganska skrämmande på sina ställen. Men framför allt oerhört spännande och fascinerande. Idag tror jag att Ghostbusters är den film jag sett flest gånger av alla filmer.
När filmen kom var skådespelarna och filmskaparna mest kända för komedier. Att blanda flera genrer var ganska nytt på den här tiden. En bra sammanfattning är att Ghostbusters är den roligaste skräckfilm eller den mest skrämmande komedi som du kan se.
Kort därefter kunde jag även hyra Ghostbusters II, uppföljaren som kom 1989. Den var inte lika hemsk att se på egen hand. Det som hade hänt mellan första och andra filmen var nämligen att Ghostbusters hade blivit otroligt populära bland barn, så den andra filmen var märkbart barnvänligare. Det är en okej film, men varken publiken eller skådespelarna var helt nöjda. Från början verkade det självklart att det skulle bli flera uppföljare, men det körde fast av flera anledningar bakom kulisserna.
2014 dog Harold Ramis, en av huvudrollsinnehavarna och manusförfattarna av de ursprungliga filmerna. 2016 kom en ny Ghostbusters-film – en reboot med kvinnliga skådespelare i huvudrollerna, och som inte har några kopplingar till handlingen i de ursprungliga filmerna. Filmen fick utstå mycket kritik på förhand, och det är inte en helt lyckad film, men det största felet är egentligen att det inte är den film som fansen fortfarande hoppades på: en uppföljare till originalet. Förhoppningar som såg ut att vara förgäves.
Fram tills nu.
På grund av covid har det dröjt länge för Ghostbusters: Afterlife att få premiär. Rykten och trailers har florerat länge, men precis som spökhistorier så är det inget man tror på förrän man sett det med egna ögon. Vilket jag nu alltså har gjort.
(spoilervarning för er som inte sett den ännu)
Fans av Ghostbusters kan i princip förutsäga handlingen hela vägen, men det gör inget. Det är resan som är målet. Kritiker må tycka att det är för nostalgiskt och för sentimentalt, men det här är filmen som behövdes. Filmens teman påminner om det som åskådare och filmskapare känt i verkligheten: sorg över missade tillfällen, försoning, och ett tillfälle att lämna över till en ny generation. På bioduken är det Harold Ramis rollfigur Egon Spenglers barnbarn som hittar spökjägarutrustning, och bakom kulisserna är det originalregissören Ivan Reitmans son Jason som står för regi och manus. Och att än en gång se de tre återstående originalspökjägarna – Bill Murray, Dan Aykroyd och Ernie Hudson – ger oss det avslut som vi väntat på sedan 1989.
Och kanske en ny början?