Trots mitt stora, långa och omfattande musikintresse upplever jag ofta att jag är sist på bollen. Det klickar alltid flera år senare eller så lyckas jag få tag i just den där skivan som var så viktig en gång när den redan hunnit bli hjälplöst passé. Men jag försöker i alla fall så gott jag kan. Hur som helst så har jag på grund av subkulturella ramar och förhållningssätt valt bort väldigt mycket musik som jag nu i mer kanske vuxen - mogen - ålder inte har några problem att lyssna på. Just tack vare att tidigare nämnda subkulturella ramar och förhållningssätt plockats bort.
En låt som spelades flitigt på radio år 2004 var ”First of The Gang to Die” med brittiska surgubben Morrissey. Överallt och hela tiden matades mina då avigt inställda öron med den här låten. Och jag kände ett stort och starkt hat. Usch. Tvi. Fy. Det här är inte bra. Morrissey hamnade på listan över ej godkända artister.
Fast tyckte jag egentligen att det var dåligt? Eller hade jag bara bestämt att det var dåligt? Som hos många andra i kretsen runt omkring mig fanns ett inbyggt motstånd mot allt som spelades på radio. Det baserades i korthet enbart på att jag, och vi, lyssnade på musik som hos de flesta utanför kretsen framkallade aggressivt motstånd och uppmaningar i likhet med ”Stäng av!”. Jag tror ni förstår. Det jag menar är att det var oerhört hårda mallar kring vad man lyssnade på och vad man inte lyssnade på. Och det här var inget man frångick. Det gällde att hålla det äkta.
I efter hand är det här, och det är jag den första att erkänna, helt vrickat. Det är trångsynt, meningslöst och framförallt otroligt fånigt. Men vad kan man göra. Hjärnan har inte växt klart förrän i tjugofemårsåldern så man ska inte döma för hårt heller. Men tillbaka till Morrissey.
Den dåtida avsmaken för ”First of The Gang to Die” har på något sätt alltid funnits kvar. Inte för att jag direkt hört något annat av Morrissey, men gamla ränder är svåra att tvätta ur. Av gammal hävd har jag helt enkelt inte bemödat mig att lyssna på något han gjort. Jag läser dock mycket om musik och av flera av varandra oberoende och trovärdiga källor har Morrisseys debutalbum ”Viva Hate” från 1988 omnämnts. Och pirrar det inte lite i magen av den titeln, ja då kan man vända sida nu.
Exakt sådant här gör mig så sjukt nyfiken. När en albumtitel slår an någonting djup på insidan. Jag måste lyssna. Och jag måste göra det nu. Och med öppna ögon, eller kanske öron, så insåg jag snabbt efter en genomlyssning under en biltur att ”Viva Hate” är ett album som kommer följa med från och med nu. Albumet har blivit en del av grundessensen.
Med detta kommer sedan ett direkt och akut behov av att äga. Det måste inhandlas. Jag mår fysiskt illa av att inte äga ett album av den här betydelsen. Så det löste jag förstås. Skivsamlandets maniska grepp om min hals, kan vi kalla det.
Men tänk den alternativa verklighet där jag fortfarande hållit fast vid mina tidigare kvävande subkulturella ramar och förhållningssätt. Då hade jag inte bara missat ”Viva Hate” utan även oändligt många andra verk som påverkat mig djupt. Vilket bedrövligt, sorgligt och torftigt liv det hade varit.