Vi har väntat på det här. En miljardsatsning på kulturen, en ny plats för Skellefteås kulturverksamheter. Förhoppningarna var stora. Låt detta bära upp Saras namn, låt detta vara en plats för kulturen och inte pengarna. Vi vet alla fortsättningen, hur fasaden brast under våren 2021 och istället blottlade något annat. Ett hus där ingen verksamhet äger sina lokaler, teaterpersonal som vittnar om hur det knyter sig i magen, en curator på Museum Anna Nordlander som sagt upp sig.
Det spelar ingen roll hur många positivt laddade värdeord kulturhusbolagets styrelse och vd klär träkroppen med – kritiken mot ledningen är central i Sara kulturhus tillblivelse.
Var står vi nu i berättelsen? Vi står där, utanför stängslet, och tittar in mot porten som öppnas om några timmar. Och inuti en kulturredaktör ryms motstridiga känslor. Det vackra, storslagna firandet av en sprakande kulturell mötesplats har onekligen en frustrerad eftersmak. Under lång tid har Norran fått signaler om en öppning som planerats i allra sista stund, och anonyma röster har berättat om hur de inte känner sig informerade.
När vi kontaktar personer som arbetar i anslutning till kulturhusbolaget är det få som vill prata öppet. Därför begär vi ut mail, och där framträder en oroväckande bild. I konversationer ser vi hur verksamheterna vittnar om att kommunikationen från kulturhusbolaget varit nästintill obefintlig över tid. Samma dag som pressmeddelandet skickas ut har de inte fått information om vad som sker på öppningsdagen.
I frågan om den stora kulturhusdebatten står vi också och stampar. När Norran under våren skildrat verksamheternas rop på hjälp i en rad artiklar är det kulturhusbolagets styrelseordförande Evelina Fahlesson, (S), som främst uttalat sig. Från vd Maria Ekberg Brännström är det tyst, fortfarande.
Det är förståeligt att ledningen arbetar med en pressad tidsplan, och att en pandemi sätter käppar i hjulet. Vad som inte är lika förståeligt är bristen på kommunikation och transparens gentemot medborgarna och kulturverksamheterna, vars hus detta faktiskt är. När Norran har mottagit insändare som ställer sig undrande till ramverket för samverkan och som ställer frågor om öppningsdagen så har vd:n avböjt att svara. Det hänvisas till tidsbrist, och till en pandemi som pågått länge. Det minsta man kan begära av någon som företräder en skattefinansierad verksamhet är väl ändå att finnas tillgänglig för media och allmänhetens frågeställningar, även när dessa är kritiska. Det minsta vi kan begära är också detta – att kulturproducenterna, som arbetar och skapar i huset, ska vara inkluderade och informerade.
Mitt i all förvirring kring vad Sara kulturhus egentligen kommer att bli finns ändå distinkta ljuspelare, och det är just verksamheterna. Det är viktigt att särskilja kritiken mot ledningen från kulturarbetarna som är husets hjärta, ryggrad, sol och rymd. Trots ett ramverk som begränsar, ett hus som inte är klart och en förlamande pandemi har de flyttat in, och levererar bländande program. I utställningshallen hänger Sara-Vide Ericsons imponerande verk, Museum Anna Nordlander bjuder in till performance med konstnären Imri Sandström, Västerbottensteatern förebereder sig för nypremiär av ”Lifsens rot” och ”Musikanternas uttåg”. Och det är bara ett urval.
Sara kulturhus födelse har varit både smärtsam och oklar. Låt nu resten av hennes liv vara motsatsen.