Jag kan ta med dig dit, till en plats jag och mina vänner besökt många gånger. Till en asfaltsyta som på 90-talet ockuperades av skateboardåkare, och som sedan dess varit en symbol för do it yourself-kultur och kreativitet. Genom åren har generationer kommit och gått, lämnat efter sig märken av cement och färg. Objekten har vuxit och förändrats, men andan har varit konstant. Av skateboardåkare, för skateboardåkare. Frihet till eget skapande och en mötesplats för alternativ kultur, på olika sätt.
Under somrarna fylls ramperna av åkare från hela landet. De årliga tävlingarna lockar hundratals, runt om i den omgärdande skogen syns små tält. Vid det lilla dansgolvet står ett elverk, kraftigt nog för att hålla en högtalare levande. Penslar, färg och borrmaskiner syns överallt, nästa verk är sällan långt borta. Jag har sett betongen fyllas med motiv, mött vänner som släpat säckar längs med skogsbrynet och åkare som ur egen ficka finansierat trä, stål och färg.
Och allt detta ska försvinna. Allt detta ska luckras upp, bli industrilokaler. Marken har alltid varit till låns, det har de vetat om. Men förra året sålde kommunen området till Nordkust bygg, som börjar bygga till hösten om allt går enligt plan.
Det har de all rätt att göra, rent juridiskt. Giraffen har inget tillstånd, ingen markupplåtelse, även om Skellefteå kommun varit medvetna om platsen under lång tid.
De har all rätt att riva ramperna, sittplatserna, målningarna. De har all rätt att spärra av, göra skogsöppningen ogenomtränglig. Men de har också all rätt – och makt – att avstå. Vi har sett det när Rivhuset försvann, när lokstallarna i Umeå som inhyste ett alternativt kulturhus såldes 2015 och nu ser vi det igen. Gräsrotskultur som bara ber om att lämnas i fred, inte bli sönderslitet av byggkranar och tillväxt. Gräsrotskultur som inte ens ber om pengar, material eller resurser. Som bara bär på en stilla önskan om att någon gång, på någon plats, få finnas kvar.
Jag hör argumenten. Tomterna är attraktiva. Vi måste bygga mer, och vi måste bygga nytt. Och hur många bryr sig? Hur många påverkas om platser som Giraffen försvinner, egentligen?
Svaret hittar vi bland annat i en nystartad namninsamling. Under titeln ”Rädda Giraffen” har underskifterna ramlat in. I skrivande stund har över 1000 personer signerat dokumentet. Där står det: ”Vi ber berörda parter att se över möjligheten att förflytta byggnationerna av industrihusen drygt 50 meter norrut från Ordergatan. Detta lämnar en mindre yta orörd och tillåter därför skateboardytan Giraffen-DIY att leva kvar. Det finns trots detta gott om yta kvar för er att bygga industrihus.”
Allting upprepar sig, gång på gång. Lokstallarna står fortfarande tomma i väntan på nybyggnation. Rivhuset har blivit kontor och förvaring. Giraffen är täckt av snö, i dvala inför sista tiden.
Det är lätt som kommun att skylta med sin experimentella undergroundkultur, ett färgglatt strössel i marknadsföringsstrategin.
Men när allt ställs på sin spets, när Rivhuset, lokstallarna och nu Giraffen hotas blir det så uppenbart smärtsamt. Kapital trumfar subkultur, alltid.
Kvar står skateboardåkarna med brädan i hand. Kvar står vi som tittat på. Kvar står vi med en enda känsla – när Skellefteå kommun skanderar ”Ge idéerna plats”, vilka idéer är det då de menar?