Sara debuterar 1953 med Tjärdalen. 1955 följer Hjortronlandet. Löpsedlarna prisar ”succékvinnan”. Upplagesiffrorna skjuter i höjden. Överträffas först 1976 av Ulf Lundells Jack.
Dramatiken då? Skrev hon för scenen? Tjärdalen tilltalar skådespelaren och teaterchefen Karin Kavli. Hon beställer en ny pjäs, Job Klockmakares dotter, till Göteborgs stadsteater. Det är premiär 1954 samtidigt som Sara slutför Hjortronlandet. Kavli betonar samarbetet: ”Sara Lidman är en klok kvinna. Hade hon varit man skulle det inte blivit en bra pjäs. Hon har varit mottaglig för kritik”.
Pjäsen sänds senare som radioteater, tas upp av Riksteatern och spelas på Det Norske Teatret i Oslo.
1956 är det dags för Aina. Även den beställs till Göteborgs stadsteater. Teaterhistoria skrivs. Inte sedan Strindberg har en svensk dramatiker haft två nyskrivna pjäser samtidigt på repertoaren. Sara är efterfrågad. Aina fortsätter till Kungliga Dramatens lilla scen.
1960 förbereder hon sig för att resa till Sydafrika. Riksteatern tar på nytt upp Aina. Sara ser över texten: ”När det gäller teater har man den fördelen att man kan få skriva om en pjäs från en uppsättning till en annan. Man kan dra nytta av regissörers och skådespelares påpekanden”. ”Inte var hela den där harangen nödvändig. Jag kunde ha uttryckt situationen bättre genom att höja på vänstra ögonbrynet…”. Recensionerna är inte odelat positiva. Sara befinner sig på en annan kontinent och konstaterar besviket att regissören inte följt hennes tankar.
Med gruvstrejken 1969 återvänder Sara till teatern. Regissör Finn Paulsen vid den nystartade Västerbottensensemblen tar kontakt. Tillsammans börjar de dramatisera rapportboken Gruva. Av olika skäl faller planerna. I stället arbetar gruppen fram föreställningen Marta Marta. En folksaga om folket, kapitalet och arbetarrörelsen. Pjäsens format och språk tilltalar andra scener.
Varje teatergrupp ger pjäsen sin utformning. Turteatern med regissören Gösta Ekman förlägger handlingen till Liberia och LAMCO-strejken 1966.
En svårighet för Sara är dialogen. Att skriva för andra röster. Kanske är det därför hon på 1970-talet tar in två andra språk? Hon vet att: ”Många människor bryr sig inte om ordens värld. De talar och svarar med andra känselspröt – med dans, gester, blickar, dofter, färger, musik”. Genom att blanda dans, musik och en sparsmakad text skapar hon två idag bortglömda verk: Inga träd skall väcka dig och Balansen. ”Träden” gör Sara tillsammans med dansaren Lilavati och musikern Ingvar Lidholm. Text skriv för Lena Granhagen och Håkan Serner. ”Balansen” är ett samarbete med Dansteatern, Solar
Plexus, Lena Granhagen och Helge Skog. Två verk värda att uppmärksammas på film jubileumsåret 2023.
Sara tar avstånd från ungdomsverken. Testamentet i hennes arkiv är tydligt. Frågan från 1955 kunde ha fått ett slut där. Lyckligtvis har andra upptäckt och tagit sig an andra texter. Två av dem norrlänningar. Leif Sundberg, som tillsammans med Sara arbetade fram Hästen och Tranan, Järnkronan och kortfilmen Duo. Ellenor Lindgren, som utan att ha mött Sara dramatiserade Lifsens rot och det electromusikaliska tal-kollaget Lev!
När Sara såg sin häst och trana på scen blev hon befriad: ”Då är det bara en glädje att se dem riva ut sjok ur Jernbanans ordmassor och kasta omkring dem hänsynsfritt som andra scenens attribut: gester, blickar, trasor, omsvep, klanger, antydningar”.
Teaterfolk – ta er an Saras ordmassor! Jobba hänsynsfritt! Rälsen är lagd.
Sara finns med på tåget mot 2023.
Texten är skriven av Sara Lidman-sällskapets Harald Larsen för att hylla Sara på födelsedagen. Idag skulle hon ha fyllt 98 år.
Scenverk:
Job Klockmakares dotter, Göteborg, 1954.
Aina, Göteborg, 1956.
Marta, Marta, Skellefteå, 1970.
De vilda svanarna, Stockholm, 1971.
Inga träd skall väcka dig, TV 1, 1974.
Balansen - en cirkelsång i rörelse om arbete och arbetslöshet, Stockholm, 1974.
Hästen och tranan, Glommersträsk 1981, Skellefteå 1983, Stockholm 1995.
Järnkronan, Luleå, 1989.
Duo, novellfilm efter Bära mistel, Stockholm, 2003.