Watain â âThe Agony & Ecstasy of Watainâ. NĂ€r Sveriges frĂ€msta, bĂ€sta och mesta black metal-krigare slĂ€ppte första singeln âThe Howlingâ frĂ„n sin nya skiva tidigare i Ă„r var jag, konstigt nog, inte alls jĂ€tteimponerad. Jag har dyrkat och knĂ€böjt vid Watains allt annat Ă€n vĂ€lstĂ€dade altare lĂ€ngre Ă€n jag kan minnas. Besviken har jag dock aldrig tidigare varit. Nu visade det sig förstĂ„s att jag hade fel, dĂ„ det efter nĂ„gra flera lyssningar visade sig att inte bara âThe Howlingâ utan ocksĂ„ alla andra spĂ„r pĂ„ âThe Agony & Ecstasy of Watainâ Ă€r vĂ„ldsamt bra. Jag förstĂ„r inte hur Watain lyckas, men för varje ny giv Ă€r det som att det huvud man alldeles nyss lyckats fĂ„ tillbaka pĂ„ plats och sytt fast igen sedan förra gĂ„ngen det begav sig obarmhĂ€rtigt kapas av och ligger pĂ„ golvet Ă€nnu en gĂ„ng. Inte bokstavligt, förstĂ„s. Men sĂ„ intensivt kĂ€nns det att lyssna pĂ„ Watain. Varje gĂ„ng öppnas dörren till vĂ€rlden bortom det vi kan se och förstĂ„ pĂ„ glĂ€nt sĂ„ att nĂ„got sipprar ut. Det Ă€r inte mĂ„nga andra grupper som lyckas med det.
Absent in Bodyâ âPlague Godâ. Hur mĂ„nga sĂ„ kallade supergrupper har egentligen lyckats? Inte sĂ„ mĂ„nga, eller hur? SĂ„ ni förstĂ„r sĂ€kert varför det dröjde innan jag vĂ„gade ge mig pĂ„ âPlague Godâ med, just det, supergruppen Absent in Body. Med medlemmar frĂ„n bland annat Neurosis, Amenra och Sepultura. Band som var för sig kan flytta bergsmassiv med sina ljudkonster. Till slut, under en bilfĂ€rd mellan hemstaden och dynghĂ„lan UmeĂ„ tog jag mig mod och lyssnade. Efter en genomlyssning kunde jag skakandes pĂ„ huvudet konstatera att min oro varit obefogad. Det hĂ€r Ă€r Ă„rets bĂ€st skinande pĂ€rla i genren post-metal och sludge.
Pink Milk â âUltravioletâ. VĂ€n av ordning kommer sĂ€kert att anmĂ€rka pĂ„ att âUltravioletâ faktiskt slĂ€pptes i slutet av 2021. Och det Ă€r sĂ„ klart helt korrekt information. Men det Ă€r ocksĂ„ sĂ„ att vinylutgĂ„van kom först i början av det hĂ€r Ă„ret, och det Ă€r ocksĂ„ den jag lyssnat pĂ„ och blivit frĂ€lst av. SĂ„ skrattar bĂ€st, som skrattar sist. Hur som helst. Pink Milk Ă€r Sveriges kanske bĂ€sta minsta band. âUltravioletâ bjuder pĂ„ ekande goth och dark wave nĂ€r den Ă€r som bĂ€st.