Jag besökte Hultsfredsfestivalen 2009. Som headlines stod The Killers, som var den akt som fått flest röster av alla världens musikakter när besökarna tidigare under året fått önska vilka de helst ville ha till festivalen, samt Franz Ferdinand, Dropkick Murphys och Kings of Leon. Hade jag och mina kompisar istället valt att åka till Peace & Love, festivalen i Borlänge som det året blev Sveriges största, hade de fläskigaste spelningarna varit Backyard Babies, Mötley Crüe, Mando Diao eller The Kooks. Den svenska sommaren kokade av festivaler som frontade med killrockband.
När 00-tal blev till 10-tal kom killrockbanden att limma illa med en annan stark ungdoms- och samhällsrörelse – identitetspolitiken och den tredje vågens feminism. Rockbandskillar som tidigare känt sig coola började känna sig så störiga som de nog ofta var. Tror jag mig veta.
Jag satt med i Trästockfestivalens styrelse samt bokningsgrupp några år i början av 10-talet. Vi arbetade med en ambition att boka minst hälften icke-manliga akter. Och då var det inte bland rockbanden vi fick leta i första hand. Rockbanden som tidigare varit viktiga för att motverka och lösa samhällsproblem var nu en del av detsamma.
Under samma årtionde inträffade den svenska festivaldöden. Rockbandens hemmaborgar gick i graven. Dessutom kom smartphones med streamingtjänster att slå undan benen för skivförsäljningen. Och ur askan i elden – hur lätt eller kul är det att spela i rockband under en pandemi?
I bästa fall innebar allt detta en blessing in disguise. Ett stålbad för de rockband som kunde agera ganska självgott innan 10-talets hundår (inte självgott som Kanye West idag kanske, men nära nog). Ett stålbad för att bli en mer inkluderande genre, för något slags feministiskt uppvaknande och för att hitta tillbaka till rötterna att som progressiv kraft sparka uppåt.
Det kan vara svårt att skilja på trendspaningar och önsketänkande, men magkänslan siar om en stundande renässans för rockbanden. Jag har redan börjat se hur tonåringars converseskor åter kladdas ner med tusch, och på Trästockfestivalen såg jag energin hos Kjells Bänk och deras stora publik. På festivalen fick jag även ta del av det egendomligt nyskapande hos Eterkropp, och jag kände den stadigt men lågmält malande basen hos Hök samt det tighta drivet hos Dynamo Chapel. Underbara rockband.
Rent intellektuellt hittar jag dock mycket som talar emot en rockbandens renässans. Rockbandet är kollektivistiskt medan samhället blir allt mer individualistiskt. Vidare kräver rockbandandet någonstans att vara, men alla fritidsgårdar är nedlagda, kulturhusen erbjuder spa men inga replokaler, och det blir allt svårare att ha råd med en replokal när bostadspriserna idag är så mycket högre än för tio-tjugo år sedan både nationellt och internationellt. Men, kanske innebär detta även en grogrund för att tvingas bli framåtlutande, tvingas upp på tårna och tvingas göra sig själva relevanta i ett nytt samhällsklimat med nya problem? I sådant fall tror jag att det våras för rockbanden.