Så sent som förra veckan släpptes den åttonde delen i originalserien, ”Resident Evil Village”, som med sin mix av pulshöjande varulvsaction, läskiga dockor och långa vampyrdamer generat fina lovord från både kritiker och spelare. Antagligen är seriens förmåga att förnya sig en starkt bidragande orsak till att den – snart 25 år efter sin debut – fortfarande känns spännande.
Så fort det börjat te sig lite stagnerat har utvecklaren Capcom varit rappa med att injicera nya idéer. ”Resident Evil 4” slängde ut det mesta som serien dittills associerats med, bland anat låsta kameravinklar och – såklart – zombies, och dundrade på med en mer actioninriktad upplevelse med ett tredjepersonsperspektiv som satte standarden för i princip alla efterföljande actionspel.
Femman blev ännu mer actionfokuserat och introducerade möjligheten att spela igenom hela äventyret tillsammans med en kompis. I mitt tycke ett roligt spel, men inte alls särskilt läskigt och utan någon riktig ”Resident Evil”-känsla. Värre blev det dock i i sexan. Där var det inte tal om så mycket som en kall kåre längs ryggraden. Istället var det Michal Bay-produktioner och ”Call of Duty” som stod som främsta inspirationskällor. Det sprängdes, sköts och stojades så in i helvete och manuset var en enda röra av märkliga twister och krystade parallellhistorier. Men stagnerat kändes det inte.
Efter sexan stod utvecklaren Capcom inför ett vägval. ”Resident Evil 6” fick mycket kritik från inbitna ”Resident Evil”-fans men blev samtidigt en enorm försäljningssuccé. Capcom hade lätt kunnat fortsätta på inslagen väg och levererat ännu mer bombastisk action, men istället överraskade de på nytt genom att i ”Resident Evil 7” gå tillbaka till skräckrötterna och återigen byta perspektiv; den här gången till förstaperson.
Med nysläppta ”Resident Evil Village” har Capcom fått till en lyckad blandning av action och rysligheter, försatt i läckra, gotiska miljöer och driven av ett gäng skruvade antagonister som skiljer sig från tidigare skurkar. Trots att jag levt med serien från och till under större delen av mitt liv känns det aldrig som att den blivit tråkig. Peppen inför del åtta var lika stor som när mitt 18-åriga jag strosade in på lokala spelbutiken för att köpa ”Resident Evil 4” till Gamecube. Bra jobbat av utvecklarna att hålla en sådan långkörare fräsch.