”Doom”, ja. För den som är oinvigd kommer här en kort resumé. Planeten Mars. Där helvetets portar har öppnat sig. Skjut allt som rör sig. Upprepa. Mycket mer finns inte att tillägga. Jag var själv i alldeles rätt ålder när det släpptes under första halvan av 1990-talet. Allt med spelet var nytt, häftigt och otroligt spännande. Monstren! Vapnen! Grafiken! Och musiken! Innan ”Doom” spelade vi på familjens primitiva dator mest kortspel och ritade streckfigurer i ”Paint”, men det blev direkt totalt ointressant.
Min då enda bekantskap med hårdrock var Iron Maidens album ”Killers” som jag tjatat mig till på Åhléns skivavdelning för att skivomslaget var häftigt. Jag var väl sådär intresserad, men jag lyssnade ändå på skivan. Helt okej, tänkte jag då. Sedan fick jag ”Doom” på diskett av en ett år äldre och mer erfaren kompis. Förutom allt snaskigt våld och den fram till den tidpunkten omatchade grafiken så var det musiken som satte oväntat djupa spår. På vägen till skolan, vid lek och bus - nästan hela tiden nynnade jag på musiken från ”Doom”. Ovetandes om att i stort sett alla spår på spelets soundtrack var pastischer av kända hårdrocksnummer.
Inte undra på att jag några år senare kände mig som en gris i gyttja när jag faktiskt hörde några av de riktiga låtarna som soundtracket baserats på för första gången. Min hjärna hade redan programmerats i rätt riktning. Jag var mottaglig. Tack vare ”Doom”.
Och ”Doom” och dess uppföljare - det originellt titulerade ”Doom II” - är dessutom några av ytterst få datorspel jag fortfarande kan spela utan att få akut skam och ångest över att man slösar sin dyrbara tid på något så barnsligt och meningslöst. Datorspelen blev aldrig bättre än så här.
När jag tar del av det som är spel idag, det som är modernt och fräckt och i framkant, börjar jag må fysisk illa. Det framstår för mig som djupt obehagligt med alla moderna spel som aldrig tar slut utan bara fortsätter i all oändlighet. Spelare världen över luras att investera gräsligt mycket tid och pengar men får aldrig se ett riktigt slut eller känna någon tillfredställelse över att ”varva” ett spel. Det är en mycket ondskefull spiral.
Ibland vaknar jag kallsvettig och okontrollerbart ångestskrikande efter mardrömmar där mitt eget barn kommit ut som ”gamer”. Okej, kanske inte riktigt. Men nästan. Ni förstår nog ändå vad jag menar. I fallet med spel var det tamejtusan bättre förr. När man med hagelbössa skjutit det sista rymdmonstret rakt i ansiktet tills endast en pixlig hög med rykande köttslamsor återstod var spelet faktiskt slut. Med fyrkantiga ögon kunde man stolt konstatera att nu var det klart. Färdigt och gjort. Ja, klart man spelade igen. Men det var ingen lömskt programmerad evighets-loop utformad för att låsa in ungdomar i ett fängelse av beroende. Visst, man måste ju trots allt få hålla på med det som känns kul, men det är ändå något som inte riktigt stämmer. Jag önskar att fler kunde genomskåda det uppenbara.
Hur som helst - under en kort period för över tjugofem år sedan var jag besatt av både av spelet ”Doom” och dess musik. Något som lämnat spår fram till denna dag. Men det har också gjort mig extremt vaksam, skeptisk och misstänksam mot moderna datorspel och hur dessa utformas.