Vi har hört om den, vi har läst om den, kanske har vi till och med upplevt den. Tiden när Skellefteås musikliv glimrade, när A West Side Fabrication etablerade sig i etern, när The Wannadies gjorde sin första spelning på Norrhammarskolan och sedan erövrade världen. Skelleftepop och indievåg, alla epitet har använts för att beskriva västerbottniska toner under 90-tal och tidigt 00-tal.
Musiklivet som kom före, och efter, har fått finna sig i att ständigt jämföras med Musikfabriken, Trästockfestivalens början och This Perfect Days etta på Trackslistan. Men aldrig har nog dåtiden varit så närvarande som i år. Vem hade kunnat tro att vi skulle få njuta av ett rykande färskt Sahara Hotnights-album? Eller se en rörd Pär Wiksten framföra ”My Home Town” på Sara kulturhus? Vem hade kunnat tro att Stolen Deer, visserligen från en annan stark indierockperiod, skulle återuppstå tio år efter första och sista albumet?
Inget av detta var en feberdröm, och även utan nostalgiskt skimmer kan vi konstatera att de nya spåren känns lika mycket som de gamla. Efter en pandemi har vi serverats den godaste av alla måltider – nyskriven musik från lokala giganter. Det har varit lika ljuvt som överraskande, men inom en kulturredaktör börjar också andra tankar att gro.
Vad händer när man ständigt benämner Skelleftesoundet som en dåtidsprodukt? Är det så? Hur mår egentligen vårt musikliv – och vad är det som spelas i replokalerna just nu, ikväll och imorgon? Hur kommer den här eran, den vi befinner oss i, definieras i backspegeln?
Allt detta vill vi undersöka. Norran beger sig ut på jakten efter det nya Skelleftesoundet, och möter färska band du troligtvis inte hört om, artisterna vars namn låter bekanta och musikerna som i många år varit pelare i det lokala musiklivet.
Vi tar avstamp i punkens råa ljudbild. Först ut är nämligen inga mindre än ofiltrerade, hårt spelande Kjells Bänk.