Laddar först och främst genom att fortsätta djupdyka i alla sorters metaversiansk underhållning som skapades i slutet av förra millenniet. The Matrix kom 1999 och det känns ändå som ganska nyss om man jämför med det som kom i början av nittiotalet. Har precis för första gången tagit mig genom hela Snow Crash (ultracringe) och den kom ändå 1992, men känns smått förhistorisk jämfört med The Matrix, som på något får stå som ett konstnärligt klimax av den första vågen inom cyperpunk-genren.
Jag antar att jag uppskattade The Matrix när den kom. Jag var ändå bara tolv, knappt ens självmedveten, så tror inte jag hade sinne nog att se bortom specialeffekterna. Senare minns jag att det blev väldigt populärt att kritisera filmen, säga att det inte var mer än ett potpurri av mysticism. Att verkligheten är en simulering är ett filosofiskt koncept med djupa rötter. Alla tänkbara civilisationer har framfört tankarna: från antikens Grekland, till tidiga civilisationer i nutida Sydamerika och ett uråldrigt Indien. Verkligheten är en tavla målad av gudarna. Ett mer ateistisk perspektiv presenterades av filosofen Nick Bostrom 2003 genom Simuleringshypotesen.
Kortfattat bör ett av följande antaganden stämma: Nästan ingen människa överlever till dess att vi har datorer kraftiga nog att göra simuleringar av sina förfäder (alltså oss), eller så är intresset bland dessa överlevande människor att göra simuleringar av sina förfäder praktiskt taget obefintligt eller så lever vi i en simulering. Utan vidare information föreslår Bostrom att vi lika gärna kan tänka att chansen/risken typ är en tredjedel per scenario.
Men då tänker jag att om vi lever i en simulering, typ som i The Matrix, vore det liksom inte rimligare om vårt skinn och ben, kött och blod i själva verket var vår skapares programmeringsstoft? Jag menar, att vi så självklart och kaxigt antar att världen utanför vårt matrix ska följa samma regler som för oss inne i matrix är ju som om Super Mario från 8-bitars NES skulle föreställa sig att hans skapare också bestod av åtta bitar i två dimensioner. Befängt, visst?
Så, jag kommer gå in till biosalongerna och tänka att The Matrix Resurrections med 33 procents sannolikhet siar framtida sanningar, förutom att världen utanför då inte är skinn och ben utan något slags kvantumtillstånd med en himla massa dimensioner.
Tack för ordet, ni kan nu ta av er foliehatten.