Jag var inte på plats, men en del rön från diskussionerna har nått ut i nyhetsbruset. Bland annat konstaterades att Norrland förekommer allt oftare i romaner. Bara i år har ett 40-tal svenska deckare getts ut som utspelar sig i Norrland. Och det här är inget fenomen som dykt upp från ingenstans, utan det rör sig om en successiv ökning som pågått i åratal. Givetvis måste Stina Jackson nämnas. Hennes spänningsromaner ”Silvervägen” och ”Ödesmark” har inte bara hyllats utan blivit enorma försäljningssuccéer. Men redan tidigare hade Norrlandsfönstret öppnats av andra.
Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson, Anki Edvinssons Umeå-deckare, Limboserien av Eva-Lisa Dezmin med fokus på Lycksele, och Katja Lyss-serien av Jakob Mjöbring, för att nämna några.
På plats i Sundsvall fanns flera författare som är en del av ”Norrlandsvågen”. Deckarfestivalen uppmärksammade två debutanter med norrlandstema i sina deckare: Sara Strömbergs ”Sly” utspelar sig i små byar i Åre kommun och Ulrika Rolfsdotter har förlagt handlingen i ”Rovhjärta” till Ångermanland. Även Tove Alsterdal skriver om Ångermanland, närmare bestämt Ådalen. Anna Kuru berättar om Kiruna, och gav först ut två böcker på eget förlag innan ett större förlag upptäckte henne och gav ut hennes böcker på nytt. Och Sofia Rutbäck Eriksson slår till med inte mindre än sex mysdeckare i år(!) om Katarinas detektivbyrå i Luleå. Det är stor spännvidd såväl geografiskt som stämningsmässigt även inom Norrlandsdeckarna.
Men det är inte bara deckare som fylls av norrlandsbeskrivningar. Thomas Engström och Margit Richert skriver dystopier om landet Nordmark i en nära framtid när Norrbotten brutit sig loss från Sverige. Mats Söderlunds klimattrilogi ”Ättlingarna” har Skelleftehamn som utgångspunkt. Hans Söderlund debuterade i år med science fiction-thrillern ”Okänt besök” där en rymdfarkost landar på fjället. Eva Häggmark har skrivit om vampyrer i Skellefteåtrakten. Och i Niclas Christoffers framtidsskildring ”Losing big or losing everything” utvisas förbrytare till Nya Norrland.
Risken när det gäller alla Norrlandsskildringar är ett exotifierat Norrland á la ”Jägarna” eller för den delen ”Pistvakt”. Visst kan även vi i norr uppskatta överdrivna eller humoristiska porträtt av Norrland – till exempel är väl ”Leif & Billy” minst lika populära bland norrlänningar som sörlänningar. Men om allt drar åt det hållet skulle det kännas som att författarna inspireras av varandras verk snarare än verkligheten.
Men dessa farhågor kunde till stora delar släckas av Deckarfestivalens paneler. Att ge en autentisk bild av Norrland även i de mer fantasifulla alstren är de flesta författarnas mål. Många av författarna har själva rötter i norr, och skriver självsäkert och kunnigt om miljöer som de har god kännedom om. Det bådar gott för att böckerna ska tilltala norrlänningar, och ge andra kännedom om förutsättningarna i vår landsända. Framför allt ser jag positivt på att glesbygdens villkor och människor lyfts fram i litteratur för den breda massan – även om det krävs ett mord eller två för att skapa förutsättningar till en kriminalroman.
Vi kan alltså konstatera att Norrland är hett inom litteratur i Sverige idag, och frågan är inte "Varför?", utan snarare "Varför inte?".
Låt oss hoppas att trenden håller i sig.