Man letar förstås. Läser och forskar. Och hoppas på att man kanske hittar något. Jag har halverst tappat tron på att hitta det där nya stora som förändrar allt igen. Men åtminstone letar man efter något som gör intryck och stannar kvar. Och för ett tag sedan tog jag mig tid att lyssna på en artist vars namn jag haft i bakhuvudet under flera år men aldrig tagit mig tid att utforska.
Jag minns inte exakt när det var men för vad som börjar vara ganska många år sedan lyssnade jag väldigt intensivt på tjurnacken Henry Rollins podcast. I ett avsnitt som jag tror handlade om hans tid i råbarkade punkbandet Black Flag nämnde han hur han träffat en märklig artist vid namn Diamanda Galás. Och det han sa om henne har fastnat. Jag la namnet i mitt mentala arkiv och där har det legat, väntat och varit nära hela tiden. Har tänkt ibland att ja, just ja – Diamanda Galás. Henne skulle jag ju kolla upp. Sedan glömmer man det och lyssnar på annat. Och så har det gått ett halvår eller två. Eller mer.
Men till sist så. I ett tillstånd av total tristess och uppgivenhet över att all musik jag lyssnat på senaste tiden kom namnet tillbaka upp till ytan. Diamanda Galás. Och jag är inte en sådan som direkt börjar streama musik när jag vill höra något nytt. Nej, jag köper faktiskt skivor. Så efter lite forskning hittade jag fina begagnade exemplar av albumtrion ”The Divine Punishment”, ”Saint Of The Pit” och ”You Must Be Certain Of The Devil” för en rimlig slant. Alla tre från mitten av 1980-talet. Och jag ska erkänna att själva väntan på nya skivor nästan är lika kittlande som att faktiskt få skivorna och lyssna, men det tar vi någon annan gång. Hur som helst.
När jag la första skivan på spelaren så tänkte jag att det här är ju inte på riktigt. Det här går inte att lyssna på. Och vilken utmaning det sedan var att sitta igenom hela ”The Divine Punishment”. Verkligen motsatsen till lättlyssnat. Enligt min fru är man psykiskt störd om man gillar Diamanda Galás fick jag veta medans jag lyssnade, och det säger väl en del om musikens ton. Men det var värt det. För jag blev helt såld. Det finns fortfarande mer att upptäcka. Framtiden känns, trots allt, inte helt mörk.