Kultur är ett brett ämne att skriva krönikor om. Ofta vädras åsikten att kultur inte ska kosta samhället pengar, då det finns så mycket annat som är viktigare. Och att det som inte är tillräckligt populärt för att bära sina egna kostnader lika gärna kan försvinna.
Men kultur är det vi kämpar för. Det som fyller ut livets tomrum och ger livet mening när de grundläggande stegen i behovstrappan är tillgodosedda.
Man kan inte helt släppa taget om kulturen och tro att det kommer att finnas musiker, författare, konstnärer och så vidare utan aktivt stöd, framför allt på gräsrotsnivå.
Kommersiell kultur kan vara bra, men om all kultur anpassas efter privatpersoners plånböcker blir det likriktat och slätstruket. Att ge förutsättningar för obekväm kultur är ett framsteg som varje samhälle bör sträva efter.
Även inom kultursfären finns åsikter om vad som är mer eller mindre värt att uppmärksamma. Min tanke under åren som krönikör har varit att lyfta fram sådant som befinner sig i utkanten av det som kultursidorna vanligtvis skriver om.
Seriealbum, hårdrock, skräckfilm, spel och annat som ofta ses som en del av underhållningsbranschen snarare än finkultur – men som också kräver engagerade kreatörer som brinner för sina verk.
Och på tal om eldsjälar; när jag har kunnat har jag försökt lyfta fram lokala kulturarrangemang, främst i Skellefteå men även en del i inlandet.
Tack för den möjligheten.
Men inspirerad av Mark Levengood, som upplyst om att det i Finland är vanligt att man säger ”tack och förlåt” när man lämnar en fest, så är det nu även tillfälle för självrannsakan.
Jag har försökt hålla mig aktuell och spana på dagsfärska händelser, och ibland har det dykt upp ämnen som är precis sådant som jag borde ha skrivit om för att ingen annan på Norran lyfter upp det. Men även för undertecknad kan orken och engagemanget tryta. Förlåt för de missade tillfällena.
Då och då har jag mött läsare som känt igen mig som krönikör på Norran. Till er som sagt ”Jag läser allt du skriver men förstår inte vad det handlar om” säger jag också förlåt.
Förhoppningsvis har jag kunnat bidra till en gnutta allmänbildning. Och dessa kommentarer har uppvägts av tillräckligt många som sagt ”äntligen någon som skriver om sånt man känner till” för att det ska kännas balanserat.
Ja, och så finns det de som medvetet hoppar över kultursidorna och aldrig har lagt märke till min byline. Ni vet inte vad ni har gått miste om.
Mycket har ändrats under dessa år, både i omvärlden och för mig personligen. Å ena sidan kan jag betrakta butikernas tidningshyllor och konstatera att jag är engagerad i en allt större andel av det som ges ut i Sverige. Å andra sidan krymper och försvinner tidningshyllorna i en oroväckande takt.
Ny teknik, pandemi, krig och andra yttre omständigheter påverkar hur vi tar del av kultur, och om det finns några kommersiella möjligheter att fortsätta skapa kultur. Som jag skrev i inledningen är det viktigt att det ges stöd, utan krav på att all kultur ska vara lättsmält underhållning som alla tycker om.
Avslutningsvis vill jag uppmana er enskilda läsare att göra det som jag själv försöker göra; nämligen att med tid och surt förvärvade slantar stötta kulturen runtom oss.
Och inte bara det som vi redan är förtjusta i, utan även vidga vyerna och börja ta del av det som man kanske inte förstår vad det handlar om.