Megadeaths gitarrist Dave Mustine spelar på Sweden Rock Festival 2016 i Norje.
Herregud, varför utsätter jag mig själv för det här? Det är det enda som snurrar i min skalle efter att första låten och titelspåret på Megadeths ”The Sick, The Dying…And The Dead!” spelat klart. Missförstå mig inte, Megadeth är ett band som jag håller otroligt högt. Som många andra så dyrkar jag ikoniska ”Rust in Peace” och ”Peace Sells…But Who’s Buying?” på mina bara knän och kan när som helst lägga skivorna på spelaren och känna att det finns hopp om ett annat liv.
Det finns ett bäst före-datum för det mesta. Och Megadeth är på fel sida i kalendern. Albumet jag just lyssnat på har inget existensberättigande överhuvudtaget. Inte ett enda riff, ord eller trumslag tillför någonting till Megadeths redan onödigt stora diskografi. Albumet finns för att det, ja - kan finnas. Och det är inte tillräckligt. Det är själlöst, ointressant och ett bevis på exakt allt som är fel med modern hårdrock.
Ingen tvivlar på eller ifrågasätter att Dave Mustaine har skrivit riff och musik som påverkat generationer. Men betyder det att vi år 2022 behöver en ny skiva med Megadeth? Svaret är ett stenhårt nej. Samma sak med Slayers sista album ”Repentless” som kom 2015. En totalt meningslös och intetsägande skiva. ”Hardwired To Selfdestruct” med Metallica från året efter är också ett exempel på hur fel det kan bli när man rider på gamla meriter alldeles för länge. Med all rätt har alla dessa tre grupper status som viktiga och betydande i hårdrockens historia, det är inget snack om den saken, men den ungdomliga glöd och energi som var den kanske viktigaste beståndsdelen i de monumentala tidiga verken är omöjlig att kopiera idag.
Ja, även om jag vill så kan självfallet ingen förbjuda dessa åldrande rockmän från att fortsätta spela musik, men problemet ligger nog mer i att det paketeras som något nytt, fräscht och relevant. Något som det inte är. Eller ens försöker vara. Allt från det fula omslaget, den döda moderna och digitala produktionen till de tråkiga låtarna på ”The Sick, The Dying…And The Dead!” får mig att känna att jag aldrig vill höra en enda till låt som skrivits efter år 1985 igen. Eller vänta, vi kan säga 1989 istället. Nåja, min poäng är densamma. Modern metal suger stenhårt och det är Megadeth ett sorgligt bevis på.