Theodor Ekenstedt: Kan jag se in i framtiden eller var det bara en slump?

Vid närmare inspektion var det inte min gamla bekanta. Inte ens likt, faktiskt. Men ungefär femton minuter senare dyker den riktiga bekanta upp och mitt sinne går i tusen bitar. Här kommer därför en rangordning (från simplast till mest komplicerad) på alla tänkbara anledningar till varför detta fenomen ständigt förekommer:

1. Ett sammanträffande. Ha i åtanke att det rör sig om en Skelleftebo. Så om man ska träffa en sådan så är det väl på väg hem till Skellefteå. Osannolikt, men inte otroligt.

2. Eller så kanske jag såg min bekanta tidigare på Arlanda utan att det nådde mitt medvetande, vilket gjorde representationen av honom primad i mitt sinne, vilket i sin tur gjorde att jag både misstog någon annan för honom och varför han sedan också dök upp.

3. Någon form av déjà vu, där jag egentligen inte återupplever ett minne, utan snarare typ upplever och återupplever det samtidigt. Med andra ord – jag tänkte inte på min bekanta för en kvart sedan, utan bara tror det.

4. Jag kanske befinner mig i en slags ”Truman Show” (1998), och alla dessa skumma sammanträffanden är väldesignade inslag i programmet för att sakta men säkert få mig att ifrågasätta hela min verklighet.

5. Kanske bara synkronicitet råder: allas undermedvetna är sammankopplade. En gammal favorittanke.

6. Jag kan förstås inte bortse från möjligheten att jag har profetiska krafter; att jag är någon slags sanningssägare eller siare som helt enkelt kan skåda framtiden.

7. I och för sig bygger alla dessa anledningar på att tiden är linjär. Det är ju långt ifrån säkert, så kanske minnet av min bekanta färdades i någon alternativ bana, tänk ”Arrival” (2016).

8. Och när vi börjar vara inne på sådana här grundläggande förutsättningar – minns ni en film om ett gäng, jag vill säga typ undervattensforskare, som plötsligt insåg att det hade makten att manifestera verkligheten med sina sinnen? Filmen heter ”Sphere” (1998), och jag såg den senast som barn så minnet kanske sviker, men kan aldrig glömma deras uppvaknande. Det skulle förklara så mycket om varför det ibland känns som att världen renderas med ett begränsat antal byggklossar som redan är inlästa i arbetsminnet och som liksom därför råkar vara för bekvämt sammankopplade till andra saker i ens omgivning.

Men nej, det vore såklart totalt vansinnigt att se på världen på detta vis. Glöm att jag så något.