Ja, det är klart det är läckert och bra när musik tänjer på gränserna, det kommer något nytt och man känner att det här är banbrytande grejer man får höra. Det finns dock tillfällen när det gått så fruktansvärt snett att resultatet blir, tja, outhärdligt. Men på något märkligt sätt ändå värt att lyssna på. Här är tre exempel.
Discharge – ”Grave New World” (1986)
Den brittiska hardcore-plutonen Discharge satte inte bara den så kallade ”d-takten” på kartan med sina tidiga ep:s och sitt första album. Britterna ligger också bakom en av de största U-svängarna i musikhistorien med sitt andra album ”Grave New World”. Jamen, hur stor skillnad kan det vara? Ja, hörni. Stor skillnad. Att gå från becksvart krigsmörker, illersnabbt riffande, brutalt trumspel och det kanske råaste vrålandet inom genren punk till den märkliga hårdrock med falsettsång som återfinns på ”Grave New World” gör att man bara gapar. Hur är det ens möjligt? Vad hände? Ja, man kan ju bara gissa men sannolikt steg bandets hyfsade framgångar i underjorden dem åt huvudet och man trodde att kändisskap och ännu större framgång skulle komma som ett brev på posten om man anpassade sig till rådande rocktrender. Herregud, vilken felberäkning. Inte för att man i teorin inte skulle kunna lyckas. Då hade det dock krävts att Discharge skrivit bra låtar. Nu hände inte det och skivan floppade, fansen flydde hals över huvud och bandet splittrades. Synden straffade helt enkelt sig själv. Till skivans försvar ska det dock sägas att ”Grave New World” lyckas med att vara så bottenlöst usel att den är fruktansvärt kul att lyssna på.
Celtic Frost – ”Cold Lake” (1988)
När jag tänker på riktigt hård musik vandrar tankarna nästan alltid till de Schweiziska thrashgiganterna Celtic Frost. Frontade av Tom G. Warrior, mannen med det klassiska ”Uh!”-lätet i nästan varje spår. Hårda, tuffa, råa och precis som Discharge drabbade av tillfällig sinnesförvirring. Det var något med hårdrocken på 1980-talet som fick tidigare råskinn att omfamna mjuka värden och partystämning. Fullständigt vedervärdigt beteende, men ändå sitter jag stundvis och nickar lite halvhjärtat i takt till singelspåret ”Cherry Orchards”. En låt som är väldigt dålig, men på något sätt ändå lyckas bevisa att Celtic Frost även i sin svagaste stund är bättre än mycket annat. Men missförstå mig inte, även om det här inte är ett lika benbrytande snedsteg som ”Grave New World” så är det fortfarande bedövande låg nivå på precis allt. Men man måste ju lyssna, så är det bara.
Motörhead - ”March Or Die” (1992)
Motörhead? Ursäkta? Jo, jag förstår att det kan verka förvirrande. ”March Or Die” är dock faktiskt en rätt bra skiva. Men den är ljusår från det bandet kom ifrån och även vad det senare åter skulle bli. Det här är Motörheads andra och sista album släppt på ett gigantiskt skivbolag med omfattande kommersiella krav. På föregående storbolagskivan ”1916” klarade man sig fint, här är det mera märkbart. Det är lite långsammare, lite mjukare, melodiöst, polerat och Lemmy Kilmister rosslar inte riktigt lika halsflussigt i alla låtar. Ändå är det så omisskännligt mycket Motörhead att det är omöjligt att värja sig. Det finns inget att ogilla, men skillnad det är det.