Ja, precis. Det finns tidpunkter då man måste slappna av. Släppa allt. Andas, luta sig tillbaka och inte bry sig om en enda oskriven regel eller egenhändigt påhittad strypsnara. Det är inte ofta, men ibland behöver även jag backa ned från mina högt ställda krav och bara titta eller lyssna helt ogenerat för en stund.
I något tidigt rasande ögonblick har jag i den här tidningen kallat alla som lyssnar på genren power-metal för något i stil med energidrycksdrickande och mjukisbyxbärande fjantar. Inte ett helt orimligt påstående. Det finns dock ett stort problem. Jag älskar nämligen själv tysk power-metal. Band som Gamma Ray, Helloween och några till. Efter många år på höga hästar insåg jag att den här hånade genren som jag gillade i tidiga tonåren faktiskt är otroligt mäktig vid rätt tillfällen. Det vill säga när ingen annan hör. Framför allt Gamma Ray och deras storfräsare ”Somewhere Out In Space” från 1997 spelar jag cirka en eller två gånger per år bakom stängda dörrar och i ensamhet och känner att livet ändå är precis så bra som det kan vara.
Och om inte det stillat behovet av mjuk kultur brukar jag gräva djupt i källarvåningens samlingar och titta på några avsnitt av de otroligt överdramatiserade tonårsserierna ”The O.C.” och ”One Three Hill” från 2000-talets första halva. Det är något med seriernas orealistiska intriger och osannolika scenarier som ändå ger någon slags nostalgisk igenkänning att jag trots att jag kan historierna innan och utan ändå återvänder lite då och då. I all hemlighet, förstås. Dock brukar en känsla av akut mättnad infinna sig. Även om det är behagligt i alla sin enkelhet så är det lite som att äta en familjepizza där varje tugga smakar exakt likadant. Men som sagt, en kanske två gånger per år. Det är helt okej.
Till sist. Något jag egentligen drar mig för att säga. Ni vet, det är helt omöjligt att ens närma sig ämnet om världens bästa låt. Men ändå. Varje gång jag lyssnar på ”Wicked Game” med Chris Isaak tänker jag att det nog är världens kanske bästa låt. Varför? Ärligt talat så vet jag inte. Ackorden? Melodin? Hans röst? Eller en kombination? Efter att ha recenserat och skrivit om hundratals skivor och konserter har jag till slut tappat det när jag försökt sätta ord på hur det känns när jag hör ”Wicked Game”. Det är otroligt märkligt, och jag vet inte om det är mig det är fel på eller om låten är upphöjd över alla ord. I vilket fall som helst är det omöjligt för mig att se hur det i livets tidigare sammanhang varit acceptabelt att gilla en liknande låt. I trångsynta kretsar är det en låt som i bästa fall framkallar kräkkänslor. Men oj, vad tiderna förändras.
Men ska man egentligen skämmas över något man genuint gillar? Nej, det ska man såklart inte göra. Men det kallas ju ”guilty pleasures” just för att vi har ett behov att bortförklara sådant som vi inte tycker är normativt i den kontext vi för stunden befinner oss i. Högst mänskligt, men totalt onödigt.