Metaverse, som Mark Zuckerberg verkar se det, är inte särskilt kittlande. Enligt Zuckerberg är det en slags tredimensionell digital mötesplats, hårt knuten till den VR-teknik han surt förvärvade via Oculus, kryddad med löften kring en (i dagsläget orimlig) gränslöshet mellan olika företags immaterialrätt. Det genomsyras av en desperation att bli den huvudsakliga metaverse-plattformen i framtiden, likt Facebook blev för social media i dåtiden. Färdriktningen ska ha satts efter en rapport som Facebooks ledning tog emot 2018 med undertonen "the Metaverse is ours to lose" – med andra ord sprunget ur ett teknikdrivet behov av fullkomligt plattformsherravälde.
Metaverse, som jag ser det, består bland annat av två huvudkomponenter som Zuckerberg missar. Först och främst måste den alternativa världen erbjuda konkret eskapism: ett sätt för oss att fly från verkligheten i vilken vi befinner oss, serverat på silverfat. Hur "bra" eskapismen måste vara skalas med hur dålig vår verklighet är. För Cypher i Matrix var vanlig västerländsk vardag nog, men för oss som redan lever i hans drömvärld krävs såklart mer. Eskapism är inget nytt. Vad gäller medium tar vi det som står till buds. För länge sedan berättade man sagor. Lite senare kunde man uppnå det genom att läsa böcker. I dagsläget är det vanligaste tv-spel och tv-serier.
Den andra förutsättningen för ett metaverse är arenan för umgänge. Många pushar VR, kanske för att sci-fi-författare antog att det skulle funka så på typ 90-talet. Vi snackar Neuromancer, Snow Crash, The Matrix och senare även Ready Player One (lustigt nog dystopier allihop … märkligt). Det kommer inte att funka. För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad att hela det mänskliga tillståndet är ofrånkomligt bundet till vår fysiska tillvaro: våra kroppar och miljöerna i vilka de befinner sig. Att tro att vi ska kunna ersätta allt detta, blott genom yttre stimuli via ett par hörlurar, ett headset och ett rullband, det är ju liksom inte rimligt. Det är ett hån mot miljarder år av förkroppsligad evolution. Tänk bara på de timmar vi vill kunna spendera i sträck i ett metaverse. Om det ska funka måste det åtminstone introduceras på neural nivå – alltså som i The Matrix. Det är ett par år bort, kan man väl ödmjukt säga. Och även där betraktas nervsystemet som skilt från både resten av kroppen och miljön; att det skulle vara helt utbytbara mot elektriska impulser: brain in a vat. Med de samtidiga VR-alternativ som står till buds är ett metaverse på en skärm eller kombinerat med AR bättre lämpat.
En annan aspekt som rör både arenan och eskapismen som Zuckerberg inte lyckas sälja in mig på är varför jag ska vara hos just honom. Alltså, jag minns fortfarande när jag stod i trappan hos mina kusiner och jag frågade min två år äldre kusin om hon skulle leka med sin kompis, varpå hon förklarade att hon inte längre leker med sina vänner, de bara *är* med varandra. Jag var väl typ elva, hon tretton. Detta till trots tycks verkligheten faktiskt fungera bättre när det finns ett skensyfte till umgänge. Badhus som mötesplats i antikens Rom, bowlingbanor i USA i mitten av 1900-talet, LAN-partyn och så vidare. Sättet som Facebook ser detta framför sig är typ som att patiens följde med i operativsystem på 90-talet: en eftertanke, inte som huvudattraktion.
Redan nu finns ett par andra starka kandidater för metaverse. Minecraft är ett, och som exempel finns för närvarande en server som heter The Uncensored Library, som ges ut av Reportrar utan gränser för att parera censur i länder utan pressfrihet. Sedan har vi Fortnite, som har samlat på sig kopiöst många licenser från andra universum, och står liksom redo att bli ett cosplay-drivet metaverse. Lägg där till Ariana Grande-kollaborationen Rift Tour i somras, där superstjärnan gav ett digitalt framträdande in game i Fortnite. Google, Microsoft, Roblox och Epic jobbar också på det.
Jag ser inte att Facebook kommer lyckas fånga blixten i en flaska igen. Inte här. För även om vi bortser från allt det uppenbara – som liksom varför de ska lyckas att inte göra en giftig plattform i 3D när de misslyckas att styra upp den dom redan har i 2D – så är visionen inte tillräckligt förankrad i vad vi människor visat att vi vill ha.
Åtminstone jag behöver mer än att bara vara.