Efter att ha varit hemmajobbande sedan förra mars så framstår ständig mänsklig kontakt i åtta timmar per vardag som något nästan orimligt. Jag har ett avlägset minne av att det gick alldeles utmärkt förr, i alla fall allt som oftast, men det minnet är så lugubert nu att det lika gärna kunde varit en dröm. Hur kommer det gå? Kommer de prata till mig utan förvarning, utan att först boka ett Teams-möte? Det låter så spontant, så…impulsivt. Och hur ska det gå att fika? Vi rymdes knappt i fikarummet förr, så vad gör vi nu när vi ändå ska försöka hålla avstånd under en tid framöver.
Och hur ska man prata med varandra vid fikat. Måste man räcka upp handen för att få säga något? Är det chefen som kommer fördela ordet? ”Först var det Elin och sedan Magnus”. Elin svarar på Peders påstående att vädret kommer bli fint framåt helgen. Hon tycker att den här hösten verkar bli klart mycket varmare än förra. Nu är det min tur, men jag vill prata hockey. Kanske borde jag ta ned handen och låta väderssnacket dra förbi först, innan det är dags att prata SHL. ”Magnus, ville du tillägga något?” Ojoj, ordet är redan hos mig. I panik hivar jag ur mig något om hösten, att jag inte ser fram emot att kratta löv och lyckas via detta komma över från löv till Björklöven och sedan till riktig hockey och att serien drar igång till helgen.
Efter mig hade Pelle räckt upp handen, men han ville kommentera vädret han med. Luften går ur mig och resten av fikat är jag bara en tyst passagerare, som förvisso vet mer om väder och vind nu än någonsin tidigare. När det är dags att ställa in kopparna i diskmaskinen då? Kommer det finnas sådana där markeringar på golvet så vi inte står för nära varandra i kön? Eller ska chefen även där stå och ropa upp den som är näst på tur? Måste vi upprätta något slags rullande schema så att det inte är samma person som alltid får gå sist? Oj, det här känns mer och mer överväldigande. Förmodligen kommer jag vara ett nervknippe när september är över och dagen slutligen är här.
Vänta! Det här betyder ju också att jag måste börja ha på mig långbyxor igen! Hur ska det gå till? Har blivit så van vid att känna luften smeka och rufsa benhåren och jag kommer inte kunna ta en liten tupplur under lunchen heller. Hur klarade jag mig utan det förr? Det här är en helt annan typ av jobbångest än söndagens milda ågren. En helt ny typ.