När samlingsutgåvan ”Mass Effect: Legendary Edition” släpptes i maj – innehållande originaltrilogin – var tiden kommen att göra bot.
I skrivande stund är jag en bit in på spel nummer två. Är det då så fantastiskt som många ”Mass Effect”-fans gapat om genom åren, eller har tiden sprungit ikapp serien? Utan några nostalgiska glasögon på mig har jag hunnit samla på mig en trave intryck, mestadels rörande det första ”Mass Effect”:
Manliga versionen av Commander Shepard är tråkigare än att se Bruce Willis sucka sig igenom senaste ”Die Hard”. Röstskådespelaren Mark Meer kör på exakt samma stela och småarga tonfall genom hela spelet. Om du ännu inte kommit igång: Spela för fan som kvinnliga Shepard, som tydligen ska ha en bättre röstskådespelerska.
Som tur är dämpas irritationen av att karaktärerna som tråk-Shepard omges av är bra mycket mer välspelade och intressanta att lyssna på. Alla har egna motiv och spännande bakgrunder. Synd bara…
… att flörtandet är hemskt. Några av besättningsmedlemmarna på rymdskeppet som du kommenderar är, av oklar anledning, mottagliga för Shepards obefintliga charm och kan med lite styltig övertalning tänka sig att slänga kläderna för lite rymdälskog. Glöm svulstiga ”Titanic”-romanser; du tittar in på kollegans rum, hasplar ur dig något om att ni är ämnade för varandra, klipp till nakna 3D-modeller från 2007 som gnider sig mot varandra i 20 sekunder, ridå.
Efter otaliga tredjepersons-shooters där spelaren duckar bakom skydd och skjuter över axeln känns striderna i ”Mass Effect” ganska gjorda. Värst är dock den artificiella intelligensen hos fienderna; antingen springer de rakt mot spelaren eller så hukar de bakom ett skydd och glömmer bort vad de håller på med.
Det är alltid roligt att ställas inför moraliska val som ger konsekvenser längre fram i historien, och ”Mass Effect” har mängder av dem.
Själva spelvärlden och universumet håller riktigt hög standard än idag. Det finns massor av ”lore” att gräva ner sig när det gäller alla olika utomjordiska raser och deras relationer till varandra, rikligt med bakgrundshistoria och annat smått och gott. Världen, berättelsen och karaktärerna är definitivt spelets starkaste kort och väger glädjande nog klart tyngre än de småtråkiga striderna.