Det låter som Springsteen, så att säga, ska låta. Jag svarar att det onekligen var bättre än väntat. Tror kompisen var lite småkränkt när jag hivade ur mig att jag tyckte förra singeln var rätt jäkla menlös. Det fanns något jag upplevde som trött över hela grejen. Men den här nya låter som om det finns liv och hopp någonstans. Somliga skulle nog säga att det var som i fornstora dagar. Men jag har svårt att riktigt falla in i den där typen av forntidsdyrkan. Jag vet att jag skrivit om det oräkneliga gånger förr, men ändå känns det verkligen viktigt att fortsätta trumma på om att det görs fantastisk ny musik här och nu. Att sitta fast i det förflutna är ett sätt att bli gammal väldigt snabbt.
Ska man verkligen sitta och söka efter saker i ny musik som påminner om vad gillade som ung. Eller är det bara så att man söker efter sig själv? Söker man efter vem man var? Med risk för att låta som eländet själv så skulle jag ibland vilja påstå att man vill känna det man kände när världen var ny och somrarna var en livstid långa. Den där tiden när ögonen såg sådant som de inte alltid ser: hem, jobb, TV. Den där överväldigande känslan av att hitta något nytt som nästan fick hjärna och hjärta att explodera. Det låter kanske lite mörkt, men precis som smaklökarna så skulle jag påstå att hjärtat också blir mindre bra på att känna subtila smaker. Det behövs något rejält för att riktigt knäcka paletten, så att säga. Folk börjar till exempel vifta med piskor för att de gjort allt annat i sovrummet till leda. Fan hur jag låter. Nu ger jag mig.
Hursomhelst, jag och kompisen tjatade fram och tillbaka om singeln och jag gav den ett par lyssningar till. Hjärnan sökte omedvetet efter referenser och jag hittade en bouquet som bland annat doftade Petty. Sedan tappade jag intresset och Spotify hoppade vidare till nästa låt medan tankarna var någon annanstans. Jag tyckte nog mer om den här låten. Jag kollade efter vad det var för något. Det var den förra singeln. Den jag tyckt varit rätt lam och trist. Märkligt, men ibland behöver musik en ny chans, som vi. En del växer på en. Idag hade den lite trötta melankolin öppna dörrar in till mig tydligen. Inte så konstigt när jag läser vad jag skrivit här ovan. Sedan hoppade Spotify vidare till "Thunder road" och allt var bättre förr.