Därför är det konstigt att ju längre söderut man kommer, desto kallare blir det. Här i norra hemisfären blir allt mer och mer galet, mer och mer obehagligt. Inför miljarder åskådare världen över, står två gamla gubbjävlar och förklarar hur de skulle styra världens mäktigaste nation. Rösta på mig! Där nere på öarna har de redan hållit val. Där vann en fyrtioårig småbarnsförälder, en kvinna dessutom, valet lätt. Det blev en jordskredsseger för hennes parti, nästan femtio procent av väljarna röstade Labour. Också det avvikande, nu när en konservativ tsunami vältrar sig fram över det norra halvklotet. Halvklot förresten, det låter lite som en nedlåtande term för en planet som har någon form av kognitiv störning, något som jag skulle kunna gå med på att kalla vår del av planeten, just nu.
Nya Zeeland är onekligen den nya världen, just nu alla fall. Tidigare brukade man säga att landet var ungefär som Storbritannien, men tjugo år tillbaka i tiden. Men någonstans, omärkligt, sprang de om. Men det är klart, är man väldigt konservativ så tycker man förmodligen att de sprungit helt vilse. När världen nu förundras över det fantastiska Nya Zeeland så är det egentligen inte en så stor grej för en svensk. Var de är nu är var vi varit länge. Det enda är att de egentligen hunnit först med är att välja en ung, empatisk kvinna till premiärminister. Jacinda, som hon heter, är den nya Obama. Men, man kan nog påstå att Nya Zeeland är lite väl hajpat. Men som vanligt så beror väl det vilken synvinkel man har. Förra mandatperioden styrdes landet med stöd av ett litet, främlingsfientligt parti, Nya Zeeland först, så allt är inte så svartvitt som det kan framstå. Aldrig finns det någon sol utan fläckar och ju större hajpen blir, desto fler kommer vilja sticka hål på ballongen och desto högre kommer smällen bli när bubblan brister.
Men jag passar på att njuta av bländverket. Det är skönt att få drömma om något bättre. Det är skönt med hopp. Realism är verkligen inte receptet på evig lycka, men att leva i en fantasi är direkt oansvarigt. En sådan fantasi lever Donald Trump i när han utbrister att han gjort mer för svarta amerikaner än alla andra presidenter, med möjligt undantag för Lincoln. Abraham Lincoln, ni vet? Abraham Lincoln som frigav slavarna.