Jag sitter i bilen sent på aftonen och lyssnar på P1. Ingen chock att gör de en väldigt stor grej av det hela. De har just ringt upp en översättare som berättar om hans arbete med Louises texter. Hon heter så i förnamn, hon Glück. Märkligt nog är det här med översättarens roll i mycket av det jag läst inte något jag fäst särskilt mycket tanke vid och det inser jag, där bakom ratten, är lite enfaldigt. Det är klart att de måste spela en enorm roll. I synnerhet när det kommer till poesi. Hon är nämligen poet, hon Glück, Louise. Poesi är inte något man bara matar in i Google Translate och ut på andra sidan trillar något dugligt. När ett ord kan innehålla en slags outsagd betydelse, beroende på var i mening det är placerat, då blir varje mening, fras, ord något man måste väga på en atomvåg, om och om igen. Bara för att vara riktigt säker på något som det aldrig går få någon säkerhet i. Låter inte som ett jobb för någon med beslutsångest.
Av någon anledning far tanken till när jag och några vänner var ute på en ö för att kalasa och övernatta. Dagen efter, till skillnad från kvällen innan, sken solen och havet låg blankt. Samtliga låg mer eller mindre utslagna framför farstukvisten och vältrade oss i kroppens elände så här dagen efter. Vi spelade musik direkt från telefonerna och Spotifys algoritm spottade ur sig Tom Paxtons "I give you the morning". En låt som för oss svenskar nog är mest bekant i Fred Åkerströms tolkning/översättning, "Jag ger dig min morgon". I jämförelse med hans version är originalet inte mer än en blek skugga. I Freds händer har den blivit en av de allra vackraste, mest innerliga svenska texterna någonsin. Toms original framstår som en ren bagatell i jämförelse. Är det då en bra översättning? Att göra någons text bättre, är det verkligen vad man ska göra? Var går gränsen innan översättaren blir poeten?
Min tankar svänger av samtidigt som jag svänger in för att tanka. Kortläsaren fungerar inte men jag blir inte ens lite irriterad. I huvudet sjunger jag redan ”Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig”. ”Jag tror vi flyr rakt in i solen” fortsätter sången i huvudet och jag åker vidare till en annan mack, tankar 95 oktan för lite drygt sexhundra kronor och tänker att poesin kan förhöja den banala vardagen.