Magnus Ericsson: Isolering med film, bok och album

Vi har väl börjat gå varandra på nerverna lite smått. Det här med att spendera så pass mycket tid tillsammans hemma, uttråkade, är den ideala grogrunden för småtjafs och sura miner.

Nu finns det tid till att lyssna på ett helt album, menar Magnus Ericsson.

Nu finns det tid till att lyssna på ett helt album, menar Magnus Ericsson.

Foto: Isabell Höjman/TT

Krönika2020-04-24 18:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lite som julen brukar resultera i att det kommer ut fler villor på bostadsmarknaden. Så märkligt nog är lösningen att självisolera sig ytterligare och hålla sig undan varandra lite mer än vanligt när man är hemma tillsammans.

Jag har tänkt börja läsa mera. Lite mer som jag gjorde förr, innan barnen. Dessutom har jag tänkt att jag borde sätta mig ned och lyssna på ett helt album för en gångs skull. Så där gammaldags, ni vet, utan att pilla med telefonen samtidigt. En skiva från start till slut, alla spåren? Jag brukade även se på film förr. De senaste femton åren har det blivit väldigt få, så varför inte då ta tillfället i akt och försöka råda bot på det? Men jag tror jag skall börja med något jag redan sett, läst, hört. Som en uppvärmning, som att springa på en gammal vän man inte sett på många herrans år och upptäcka att det känns som vi sågs igår.

Jag tänker att boken jag ska börja med att läsa om borde vara P. O. Enquists "Kapten Nemos Bibliotek". Det känns rätt. För det första så älskade jag boken när jag läste den första gången och det börjar dessutom vara ett gäng år sedan. För det andra så är den ett lysande exempel på hur något väldigt nära och väldigt bekant kan bli något drömskt overkligt, som hur Bureälven blir till någon fjärran, dimhöljd flod. Det skulle behövts här hemma i dessa tider, att verkligheten och det vanliga plötsligt skulle ta sig nya former och bli lite mer mystiskt. Hoppas kan man ju i alla fall. Men det är nog bäst att det sker i huvudet, i fantasin. Det är nog det enda sättet.

Albumet tror jag får bli Joy Divisions "Closer". Jag har alltid tyckt att debuten "Unknown Pleasures" varit det bättre av deras två album, men det är dags att ge denna en ny chans. Dessutom heter andra spåret "Isolation". Det känns mer än gjutet. Jag är nästan lite orolig. Är lite orolig att jag skall tycka att deras musik börjats kännas lite patetisk och löjligt dramatisk. På ett sätt är det att besöka den artonårige jag och se honom utifrån, genom mina vuxna, skeptiska ögon.

Filmen får bli "En man och en kvinna". Det kan behövas lite jäkla romantik i dessa tider när man hamstrar toapapper. Dessutom skulle jag och min respektive spenderat påsken i Paris, så en fransk, romantisk film får väl duga som substitut. Ska ta på mig en basker dessutom.