Utan att ha något facit så får man göra det bästa man kan och hoppas att man skrivit har åtminstone något allmängiltigt i sig. Eftersom vi alla är människor så är det mänskliga tillståndet den minsta gemensamma nämnaren och att skriva om våra egna upplevelser bör i sådana fall vara ok? Jag vet inte om det här möjligtvis var en långdragen ursäkt för att skriva om något jag just upplevt? Lite förmodligen. Det är ju nämligen inte särskilt fint att vara alltför självcentrerad och man bör därför definitivt försöka fejka ödmjukhet.
Hursomhelst, som en del av er vet var jag musiker och låtskrivare förr. I viss utsträckning numer också, men inte som runt sekelskiftet. Då var jag och mitt dåvarande band rätt heta. Det var många som förutspådde en ljus framtid. Första albumet fick mycket bra recensioner och vi spelade överallt i den vevan. Från att som jag alltid tidigare legat på ett litet, oberoende skivbolag, så hade vi nu skrivit på för ett av de stora och det kändes som drömmen om att fullt ut kunna leva på musiken, och inte bara periodvis, var nära.
Han på skivbolaget som signat oss slutade dock snart och det visade sig ganska snabbt att jätten inte riktigt visste vad den skulle göra med det här rockbandet. Vi hade inte haft någon stor hit, men det var inte heller meningen att vara det allra viktigaste. Istället skulle vi vara bandet som turnerade oss till framgång, genom att sakta men säkert bygga upp en publik. Men det jätten ville ha omedelbar avkastning på sin investering och då satt vi i klistret.
Det andra albumet gick därför trögt att få ut. Jätten hörde för få hits. Vi skrev nya låtar gång på gång på gång, tills vi en dag slutligen gav upp. Orkade inte kämpa i motvinden samtidigt som inga pengar kom in, då vi inte fick ut nya albumet och därför inte kunde ge oss ut och spela. Själv avskrev jag allt vi gjort som ren skit och gick besviken vidare.
Under åren som gått har folk gnällt på oss om att börja på nytt, men jag ville inte tillbaka till den besvikelsen. Droppen urholkar däremot till slut stenen och vek jag ned mig, en aning, och lyssnade i alla fall igen på musiken vi inte fick ut, Jag blev chockad över hur bra jag tyckte det var idag. Nu vill jag att andra ska få höra albumet som aldrig kom ut.
Det allmänmänskliga så: ibland är det bästa att ge upp. Men även att vi människor älskar att mala på om oss själva.