Det går väl inte bara komma till ro, antar jag. Men det är nästan värt att vara utan sömn bara för att se gryningen. Däremot är det inte lika fantastiskt att vara tvungen att stiga upp väldigt tidigt och se den. Då är den… mest ingenting alls. Den är bara något som sker.
Med risk för att vara alltför eländigt sentimental så måste jag ändå säga att det är något förunderligt att se soluppgången med en känsla av att vara den enda som gör det. Den enda i vårt hus i alla fall. Ljuset faller över all skit som töat fram, över den döende snön och genom de nakna grenarna på vår eländigt anemiska ek på bakgården. Men nu är jag där igen, på den sentimentala banan. Jag återkommer tydligen alltid till den där vurmen för kontrasten mellan det skitiga, fula och det vackra. Såklart är det något som inte står helt rätt till i mitt huvud när det första som dyker upp i mitt huvud är The Jesus and Mary Chain. Det är priset man får betala för att varit kär i musik alltför länge.
De hade precis den där kontrasten i början. De plågsamt vassa gitarrerna som skar och ilade, samtidigt som en liten enkel, vacker melodi pågick där mitt i stormens öga. En blomma i asfalten, en pärla bland svinen. Jag tänker på kärlekshistorien mellan Sarah och Maurice i Graham Greenes "Slutet på historien", åtrån ställd mot otroheten. Tanken min flyger vidare till James Carr och "The Dark End of the Street". Samma historia där. Smutsen gör det vackra än vackrare. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det kommer se ut när de första bladen slagit ut på den där eländiga eken vi har. Det är samma där, kontrasten förstärker det vackra, hur än ynkliga bladen egentliga ser ut.
Man blir knäpp på ett bra sätt av att vaka.